Uganda, 1992

Maxtemperaturen i Kampala var 31 grader mellan januari och april 1992.
Minimitemperaturen var under samma period 20 grader.

En resa mot nord-väst

Dag ett
Kampala - Masindi
Masindi - Paraa - Murchinson Falls

Dag två
Paraa - Masindi
Masindi - Hoima
Hoima - Muhororo
Muhororo - Kyenjojo
Kyenjojo - Fort Portal

Dag tre
Fort Portal - Hot Springs - Bundibugyo
Bundibugyo - Fort Portal - Kyenjojo
Kyenjojo - Kyegegwa - Mubende
Mubende - Mityana - Kampala

En ganska giftig resa. Inte så lång om man räknar den i metriska mil. Men här bör man räkna i Ugandiska mil.

Vägarna kring huvudstaden Kampala är i mycket gott skick. Utfartsvägarna är till och med begåvade med vägtullar. Strax utanför stan ser vi det första spåret av krig. En utbränd stridsvagn står som ett monument över en, förhoppningsvis, svunnen tid vid sidan av vägen. Efter en timme eller två blir vägarna bara sämre och sämre, och till slut är det egentligen bara tillrådligt att ha jeep. Under torrperioden är det inga större problem att ta sig fram, även om jeepens höga markfrigång behövs. Och när regnet kommer blir det direkt lervälling och fyrhjulsdriften kommer väl till pass.

Det tar på krafterna att åka mil efter mil, timme efter timme på dirtroads. Men naturen är vacker och det är mycket att se på. Som tur var så var vi förskonade från vägspärrar, vilket kanske kan ses som att det har blivit lugnare i landet. Dessa vägspärrar kan annars vara mycket jobbiga och farliga, speciellt om de är militära. Uttråkade soldater dricker gärna för att få tiden och tristessen att fly, och kan vara nog så djävliga. Som vit klarar man sig oftast från rena trakasserier och får passera, men ugandier kan råka illa ut.

Murchinson Falls

Vi anländer till Kabalega National Park. En park som i princip är tömd på djur. Soldater från olika arméer har rovskjutit nästan alla djur. Vid lunch når vi Paraa Rest Lodge. Lodgen består av ett tiotal enkla hyddor av traditionellt afrikanskt snitt - lerväggar, halmtak, två sängar och en fotogenlampa. Två jordhål i utkanten av lodgen fungerar som toalett. Inga extra bekvämligheter här inte! Lodgen serverar enklare mat i en öppen hydda. Ris och kyckling eller ris och fisk. Ingen höjdare men mättande. Till detta serveras ljummen läsk eller öl av märket Bell. Måltiderna ackompanjeras av naturprakt och färggranna ödlor. Bell-öl smakar mycket jäst, speciellt om den inte är iskall. Vatten är upphällt i ett kar om man vill tvätta händerna eller så.

Man tar sig till Murchinson Falls med flodbåt från Paraa, vilket tar tre till fyra timmar tur och retur, eller med jeep till toppen av fallen. Känslan att åka flodbåt uppför Nilen är fantastisk. Ett fenomenalt naturskådespel öppnar sig med elefanter, flodhästar och krokodiler, och ett mycket rikt fågelliv i en underbar färgprakt. Inramat av en tung, grön, vegetation. Besättningen på båten vet var djuren håller till och är duktiga på att peka ut fåglar, som för det otränade ögat skulle passeras obemärkt. Och tillslut sikta vattenfallet. Pampigt, kanske inte så stort, men mycket kraftfullt. Har beskrivits som det mest spektakulära som händer på Nilen.

På kvällen sitter vi, och andra gäster, i en halvcirkel kring en stor lägereld vid lodgen och dricker öl och pratar. Natten är kolsvart och varm. När man sedan ligger i sängen lyssnar man på myggor och knäppandet i buskarna. Svårt att förlika sig med tanken att man ligger i en liten, enkel och skröplig hydda, mitt ute i djungeln. Men efter en lång dag på dirtroads och Nilen somnar man snart, trots att svetten rinner och hjärtat pulserar i den tryckande värmen. På natten blir det dock en behaglig temperatur. Vaknar strax efter sex på morgonen och tassar ut och tittar på soluppgången över djungeln och Nilen.

Djungel och Kyenjojo

Vidare över dessa oändliga dirtroads med sikte ställt på Fort Portal. Vägen går rätt genom tät djungel. Vi ser det andra spåret efter krig. Soldater har gått lös på en vägskylt med sina automatvapen. Skylten ser ut som ett durkslag.

Efter ett par timmar stannar vi på en liten grusplan mitt i den djupa djungeln och lagar spaghetti och corned beef över öppen eld. De människor som passerar oss - de är alltid på vandring - stirrar ogenerat och förundrat. Tre vita män som lagar mat på egen hand mitt ute i bushen! Vi kommer definitivt att vara "the talk of the town" i veckor, ja månader, framöver. Vi får också påhälsning av en något överförfriskad trashank och hans fru. Frun kastar sig handlöst framför våra fötter i en hälsning. Jag skruvar på mig obekvämt. Vi förstår inte deras språk, och de förstår inte vårt, men mannen ger sig inte innan han har tjänat en slant på att hämta ved, fått ett par cigaretter (han kastar sig framför mina fötter och tackar), och hans fru lämnat honom i vredesmod. Solen skiner starkt och ger oss brännblåsor på händer och armar. Nacken fick ta en del stryk den också. Efter att ha grävt ner elden far vi vidare, och det slår oss att vad som helst skulle kunna ha hänt. Vi befinner oss i ett land som har varit i krig sedan slutet av sjuttiotalet. Vem vet vad som har grävts ner i marken. Vägarna är säkra, men kan det finnas minor och annat otäckt om man kör av vägen?

Efter ett par timmar kommer vi fram till Kyenjojo och stannar för en öl. Vi går in i den lilla lokala baren/restaurangen - två bord och en liten disk, kanske 3 kvadrat - och beställer en riktigt kall. Råkar återigen ut för en påverkad gubbe som vill ha cigaretter. Standard är att ge två stycken. Efter att ha förundrats över den ovana, amerikanska, cigarettsmaken ställer han sig helt nära framför mig och säger att han både röker och dricker. "Jaha?" svarar jag och tänker att det var ju inte speciellt intressant. Han upprepar att han både röker och dricker, och nu med betoning på både och dricker. Då går det upp för mig att han vill ha öl också. Det känns helt plötsligt lite hotfullt. Jag ser mig omkring i den numera tysta baren, och förväntansfulla blickar riktas mot oss, som om dom tänker "Hur ska mzungun (vitingen) klara sig ur det här? Ska han bjuda på öl också?". Jag svarar "Tja, det gör jag också..." och tittar honom stint i ögonen. Alla brister ut i skratt - utom han och jag - och han ger slaget tappt och lommar ut ur baren.

Ruwenzori Mountins

En av de värsta dirtroad vi träffade på under resan var huvudgatan i Fort Portal. Stan var inte mycket att ha. Men dom har ett ganska bra hotell, Mountins of the Moon Hotel. Hotellet är ganska nedgånget. Inget vatten på muggen i baren eller på andra våningen. Men det har den där hemtrevliga koloniala känslan, och efter en dagsetapp är man ganska trött. På morgonen sätter vi av mot Bundibugyo över Semliki Valley. Målet är de varma källorna i Sempaya, och kanske ser vi några pygméer. Källorna var inte mycket att se och pygméerna, tja, vad ska man säga? Men vägen längs Semliki Valley var något av det vackraste jag sett. Vägen låg klistrat som ett snöre längs de branta, gröna, kullarna. Hänförande utsikt över bördiga och gröna slättland och små klarblåa sjöar. Och på många ställen längs sluttningarna fanns hyddor och små jordlotter och boskap, ofta i en femtiograders lutning, om inte mer.

Tillbaks till hotellet för lunch och sedan iväg till Kampala. Skulle vi hinna hem innan mörkret? Färden går över de vanliga dåliga vägarna. Men så, någon timme innan Kampala, är vägen helt nybyggd, bred och fin. Vi blir nästan fartblinda. Man har fått mycket skäll, bland annat av Världsbanken, för att man har plöjt ner så mycket på vägstumpen. Den skulle ha gått ända fram till Fort Portal, men pengarna räckte inte.

Peter Fristedt, 1992

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor