Paris, 1994

Vinter i Paris kanske inte är det roligaste. Men man slipper i alla fall (oftast) snöstormar och minusgrader. Det är ett par plusgrader, halvmulet och i floden Seine ligger vattnet högt. För ett par veckor sedan målades tusentals parisare flyende hals över huvud upp i media. Men nu verkar vattenståndet bara vara ett par meter högre än normalt.

Jag bor mycket bra i ett vindsrum ett stenkast från Montmartre och Pigalle. Hotellet är litet. Första kvällen ligger jag och lyssnar på ett gäng australiensare som festar utav bara f'n. Dom verkar ha det riktigt trevligt. Allsången skrålar. Dom skulle säkert klara sig bra på vilken midsommarfest eller kräftskiva som helst.

Inkastarna till ställen med galanta damer av tvivelaktig karaktär och shower är mer aggressiva än vad jag upplevt någon annan stans. Sällan har så många slitit tag och ryckt i min rockärm för att dra in mig på ställen. Jag lär mig att om man ska promenera i Pigalle ska man göra det på trottoaren mellan körbanorna. En prostituerad flicka (för det var hon väl?) ber om endast fem minuter för att övertyga mig om att det finns roligare saker att göra än att promenera. Tvivlar jag inte alls på. Undrar bara hur hon tänkte övertyga mig.

Maten ska ju vara så förbaskat god i Frankrike. Förstår inte riktigt var man har fått det ifrån. Hittade en liten undanskymd restaurang som var inredd med rustika möbler av typ bondkök. Råvaror låg upplagda på ett bord i mitten av lokalen. Vill du ha sallad till maten? Dom ställer fram en stor korg med grönsaker och så vidare. Riktigt trevligt. Bad om soppa och kött. Madam log lite lyckligt och sa att jag skulle få några franska specialiteter. Soppan var väl hyfsat god. Men inte för att jag vet vad som dolde sig under brunsåsen. Jag är inte ens säker på att jag vill veta heller.

Det går inte att förneka att om man tar in en halvliter vin till lunchen, och dricker det i stora klunkar som vore det lättöl, blir de annars så raska stegen aningens tyngre. Men det är gott. Filosoferar att det inte kan vara lätt att vara katt i Paris. Fransmännen verkar älska sina hundar över allt annat. Men jag tycker att dom går för långt när hunden får en egen stol i restaurangen (sitter med framtassarna på bordet). Eller när dom sitter i mattes knä under hela måltiden och matas med smulor.

Eiffeltornet är verkligen en imponerande skapelse än idag. Och hur imponerande var den då inte i slutet av 1800-talet? Entusiastisk turist i Eiffeltornet; Har du varit här länge? Svarar att jag endast har lagt en dag bakom mig. Hon skiner upp och säger att varje dag bär på något nytt och magiskt att uppleva. Jag säger att mina fötter kanske har en avvikande uppfattning. Det var menat som ett skämt, men hon såg mest sårad ut. Så jag går därifrån.

Paris är att sitta på caféer. Höjdpunkten när man dricker varm choklad är att få in en liten silverkanna med varm chokladsås, och en större med varm mjölk. Lågpunkten är när man beställer in en café au lait och kyparen kommer in med kaffe med kall grädde. Eller att gå på barer (vad är skillnaden egentligen här?). Bartendern frågar om jag är från Irland när jag beställer en Guinness. I hans värld är det en mörk smörja som bara irländare kan dricka.

Efter att ha studerat tunnelbanenätet och vågat mig ner i gångarna upptäcker jag att kollektivtrafiken fungerar bra. Mycket bra till och med på vissa håll. Alla alkisar och uteliggare på stationerna kanske tar ner entusiasmen en smula. Men jag förstår inte varför dom har så många vinklade och krokiga gångar. Hade inte skyltningen varit så pass bra skulle jag gått vilse efter tre minuter. Och irrat runt där än.

Peter Fristedt, 1994

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor