Norge, 1995

Så här ska ett nattåg vara. Det ska gå strax före läggdags och komma fram någon timme efter normal uppstigning. Det här tåget - Stockholm till Storlien - går 22.10 och kommer fram strax före nio. Perfekt. Det ger en tid att stiga upp i lugn och ro, äta lite frukost och titta på landskapet som rullar förbi. Och sen som en pigg och glad ny människa stiga av i en ny stad och möta världen. Nåväl, jag genomlider natten (att det var så svårt att sova på tåg!) och finner för gott att stiga upp vid sju. Jagar ekorren ur munnen med tandborsten och ger mig på jakt efter frukost. Vaggar genom tåget från lok till rödljus. Till min fasa finner jag inte en enda kaffekopp hur jag än letar! Och än mindre en smörgås. Hemfaller åt två tetror med vatten som kompensation, och sätter mig och ömsom läser ett par snaskiga veckotidningar jag hittat (Hänt eller vad dom nu hette), ömsom tittar på naturens växlingar.

Framme i Storlien återupptas jakten på kaffekoppen. Kan snabbt konstatera att staden har stängt för säsongen. Jag kom en månad för sent. Det enda kaffe jag hittar är i en automat på stationen och det kaffet skulle göra vilken amerikan som helst lycklig - svagt brunfärgat varmvatten. Men det värmer en frusen själ i alla fall. I väntan på tåget till Trondheim bevittnar jag snösmältningen och tackar SJ och NSB över att väntetiden inte är längre än en timme.

Konsum öppnar något överrumplande klockan 09.30 så jag får tag på lite torrt bröd, skinka och en liter juice. Kan livet bli bättre? På tåget till Trondheim utspelas ett bitvis dramatiskt landskap för mina ögon. Och när inte konduktören klipper biljetter drar han en serveringsvagn genom tåget. Vad säger facket om det? Jag blir glad i alla fall. Och kaffet kostar bara en femma. Norska kronor, men ändå.

Efter fem kvart anländer tåget till helvetet. Jag kan rapportera att det ligger 3,9 meter över havet och inte ser mycket ut för världen. Om man inte vill åka tåg kan man ta flyget till Vaernes och sedan promenera cirka 10 minuter till Hell. Men hur jag än funderar fram och tillbaks kan jag inte komma på någon anledning varför man över huvud taget skulle vilja åka hit.

Tåget rinner in i Trondheim på utsatt klockslag. Tar in på Gildevangen, samma hotell som jag bodde på en natt när jag passerade här för ett år sedan. Kostar i och för sig en rundlig slant, men efter 15 timmars resa känner jag för minsta motståndets lag. Och hotellet bjuder på våfflor och kaffe varje eftermiddag och varje rum är utrustat med paraply (något som jag dessvärre kom att utnyttja). Så varför klaga? Efter en dusch och en gudomligt Dahls Pils från minibaren känner jag mig redo att möta Trondheim. Beväpnad med mina bästa vandrarskor ger jag mig ut på tur på stadens gator och torg.

Trondheim kom att bli Norges första huvudstad i och med att vikingakungen Olav Tryggvason byggde sig ett slott här år 997. Staden blomstrade av handel och runt år 1000 satte en viss Leiv Eriksson av över haven och gjorde en klassisk felnavigering. Han tros därmed vara den förste "vite mannen" att stiga i land i Nordamerika (han skulle egentligen kristna delar av Grönland å kungens räkning). Kung Olav Tryggvason styrde därmed över ett rike som sträckte sig från vithaven vid Kolahalvön i öster till Nordamerika i väster. När Olav dog efter 33 år vid makten upphöjdes han till helig tack vare sin iver att kristna sina undersåtar och fick namnet St Olav. Under medeltiden vallfärdade till och med pilgrimer till hans grav.

Jag kommer ihåg Trondheim som en ganska trist och grå stad - faktum är att jag funderar över hur sjutton jag kunde bestämma mig för att stanna här i tre dagar. Men när jag vid domkyrkan springer på ett "blåsecorps" som är ute och övningsmarcherar inför 17:e maj blir trevlighetsfaktorn fulländad. Tre rusiga rödruss (avgångselever från humanistiskt gymnasium) hakar på och marscherar under ljudligt fnitter och flams. Vid biskopens vackra tjänstebostad viker de av mot centrum och jag fortsätter på egen hand mot älven.

Nidelva är kantad av gamla - och pietetsfullt nybyggda - magasinsbyggnader omgjorda till bohus och kontor. Står och drömmer en stund på den gamla (oerhört vackra) Bybron och tänker mig tillbaks till de tider när det var full fart på fiske och handel, när båtarna pilade fram och tillbaks, när folk slängde sitt avfall direkt i älven, ja, det kanske räcker så... Jag känner nästan dofterna av fisk, tjära och avfall. Promenerar längs älven ett tag, viker över den nyare Bakke bron och går tillbaks på andra sidan. Ganska snart kommer jag till Dickens, en trevlig restaurang och bar. Går upp och äter lite och dricker lite mer.

Ägnar en stund åt utsmyckningen av den, i och för sig gråa, men, vackra domkyrkan - Nidaros katedralen. Jag fann den både spännande och makaber. Katedralen började byggas 1070 ovanpå St Olovs grav. Den har brunnit ett antal gånger, men alltid byggts upp igen, oftast i Gotisk stil (även om de äldsta delarna enligt uppgift ska vara i Romersk stil). Utsmyckningen ger väl en typisk bild av medeltiden. Som statyn med en kyrkans man som håller en korg med tre huvuden, eller en annan kyrkans man som står och håller sitt eget huvud i famnen, eller alla de andra groteska och förvridna småfigurerna. Norsk TV hade lämpligt nog just kört ett program om Sheela-na-gig statyetter på kyrkor på Irland och delar av Frankrike. Sheela-na-gig är en grotesk kvinnofigur som sitter på huk och gräver i sitt sköte på ett totalt och vulgärt sätt. Man vet inte varför utsmyckningarna finns - vad de symboliserar, eller varför de är begränsade till Irland och delar av Frankrike. Rykten gör dock gällande att det ska finnas en Sheela-na-gig på Nidaros katedralen, men jag hittar den inte. Och jag kunde inte låta bli att känna mig som något av en fluktare när jag letade efter den.

Vädret i Trondheim bjuder på en del sol, men mest molnighet och kylslagen blåst. Och en hel del regn och snö. Det är som Norges John Pohlman uttrycker det; "Jag har sällan något att invända mot vädret. Vi har ju så många olika vädertyper här i landet. Men på sista tiden har det kanske varit lite väl mycket väder." Dristade mig i snålblåsten ner till hamnen och såg de första (?) kanotisterna pila fram och tillbaks i vattnet. Utan vantar. Om jag inte huttrade innan jag såg dem, så gjorde jag det nu. Hittade till min glädje ett litet taxifik vid Skansen. Skönt att sitta i värmen och läppja på varmt kaffe medan man tittar på galningarna som guppar runt i vattnet och (hoppas jag) fryser. Och när man har tröttnat på detta skådespel finns alltid den storslagna naturen med hav och klippor att vila ögonen på.

Stiftade bekantskap med en fenomenal bar - Queens Bar - i Hotel Britannias källare. Dom serverade både Murphys och Guinness! I lobbyn har dom också en bar. Underbar atomsfär och miljö, men noll och ingen service (åtminstone inte när jag var där). Vill man inte sitta under jorden och dricka sin öl går man med fördel till Café Amsterdam vid Hotel Residance. Det är ett av de få ställena i Trondheim där man kan få en varmrätt för under NOK 100:- (pizzerior undantagna). Har man tur får man ett fönsterbord och har utsikt över (tror jag) det enda övergångsstället där trondheimiterna regelmässigt går mot röd gubbe. Annars har de en enorm disciplin och väntar på grönt.

Trondheim har också en världsattraktion! Den är ganska oansenlig och jag har ovetandes gått förbi några gånger. Man har nämligen världens enda cykelhiss uppför Brubakken upp mot Kristiansten Festning. Man sätter foten mot en platta och så åker man i den svindlande hastigheten av 1,5 meter per sekund uppför den 130 meter långa backen. Gratis. Det verkar inte helt lätt, flera tappade greppet om plattan, men vilken underbar uppfinning. Jag gick uppför backen och var alldeles slut när jag nådde toppen.

Under ett besök i Trondheim får man inte missa kvalitetsfiket Bristol. Perfekt ställe att sjunka ned i väl insuttna fåtöljer med en kaffe och kaka och läsa tidningen i lugn och ro, titta på folk och filosofera i största allmänhet. Personalen har svart underdel och vit överdel och vitt förkläde. Disken där dom säljer bakverk är av klassiskt snitt av glas med en liten hylla där man kan ställa ifrån sig väskan. Precis som det ska vara på ett kondis med stil. Och dom verkar inte ha det minsta emot att man sitter fastvuxen i ett par tre timmar. Synd bara att dom inte har öppet på söndagar.

Efter en bitvis hissnande tågresa anländer jag till Oslo på eftermiddagen den 16:e. Jag gjorde samma resa (fast åt andra hållet och med bil) förra året, men det är helt klart; en sån resa ska man göra med tåg. Fantastiska vyer över fjäll, dalar, fjordar och små byar. Har unnat mig lyxen att åka första klass och satt och tänkte i min stol att det var väl inget speciellt. Kanske lite bekvämare stolar, men ändå. Ända tills jag dristade mig till att promenera genom några av andra klass vagnarna. Den lukten, det livet, den trängseln... Efter det var naturen än så mycket vackrare, och resan än så mycket skönare.

Småler en smula när jag läser "Oslo fortjener virkeligen betegnelsen "Vikinghovedstaden"", med tanke på vad Olav Tryggvason hade för sig uppe i Trondheim redan vid sekelskiftet. Oslo stammar i och för sig från 700-talet och var en livlig handelsplats under vikingatiden, men stan grundlades först 1048 av Harald Handråde (för övrigt halvbror till Olav i Trondheim). Han tyckte att det var en käck liten stad med bra hamn och bördiga jordar. När staden brann ner 1624 bestämde den dansk-norske kungen Christian IV att staden skulle flyttas (vad kan det vara, 500 meter?) och byggas upp i skydd av Akershus Festning. I samma veva bytte han namn på staden till Christiania. På stadens 300-årsjubileum bestämde man sig att byta tillbaks till Oslo.

Staden är bra mycket mer än turistfällorna Karl Johan och Akers Brygge, även om jag alltid hamnar på bryggen i alla fall. Och varför inte? Alla andra är ju där. Aker myllrar av restauranger, barer och krogar. De flesta tar ut en rundlig summa för mat och dryck. Vad spelar det för roll? Man får ju gäster i alla fall. Kryssar runt en stund för att hitta ett ställe med hyfsade priser, och finner till slut en matsedel med Christianiabohemen Hans Jaegers (vem fan var det?) ord på menyn; "Hvis man ikke har penger, må man i det minste spise godt.". Och det låter ju bra, så Albertine Cafe & Bar blir mitt val. Priserna verkar vara hyfsade. Kollade dem inte så noga eftersom jag slutade att läsa när jag kom till Club Sandwich - kungen bland smörgåsar! Det var inte den bästa jag ätit, men definitivt inte den sämsta heller. När jag är nere på Akers Brygge försöker jag inte missa Hanibals Hybel. Om jag hittar det. Det ligger alldeles bredvid McDonalds, men är ack så lätt att missa. Ofta är det mycket folk, och jag upplever stället som halvsuspekt, men mycket mycket trevligt. Avslutar som vanligt stadspromenaden med ett besök på The Bulldog som ligger granne med mitt hotell på Brugatan. Det är en rysligt trevlig kvarterspub där de flesta känner varandra. Med viss humor har man en skylt på dörren som säger att hundar inte är välkomna...

Blir väckt vid halv nio av en bastrumma som slår. Det är gudskelov inte i mitt huvud. Utanför passerar ett "blåsecorps" i taktfast marsch. Det är alltså dags att klä sig fin och fira 17:e maj. Knäpper på TVn och ser att kungafamiljen redan är i gång på slottsbalkongen. Jag vet att dom kommer att få stå många timmar än och vinka till alla barn som ska marschera förbi.

Det har väl aldrig varit så mycket folk ute på 17:e maj som i år. Att det är 50 år sedan man blev fri från Nazi-Tyskland spelar naturligtvis en stor roll. Men jag tror att det faktum att man har slagit Sverige på fingrarna i en rad viktiga händelser (t ex schlagerfestivalen, sic!) också gör sitt till. Vad gäller schlagern har det varit en veritabel storm i de norska tabloiderna. Svårt att avgöra vilket som väcker starkast känslor, glädjen att man slog Sverige eller ilskan att Sverige inte gav Norge några poäng. Ekonomin spelar naturligtvis också sin roll. Om den klassiska tesen att kjollängden följer ekonomin (eller var det tvärt om!?) stämmer, så går Norge för högtryck. Det var länge sedan jag såg så många korta kjolar. Det är trevligt när ekonomin går bra! Och i TV betalade Norges finansminister symboliskt av de sista kronorna på landets statsskuld. Ack ja, ack ja... Det vore något för magister Persson att få uppleva.

Jag drog mig undan från den ofattbara trängseln i stadskärnan. Fantastiskt. Ur nästan varje gathörn marscherar ett "blåsecorps" fram. På ett ställe fick en orkester hals över huvud skingras och lämna gatan för att inte bli nermarscherade av en annan - viljestarkare - orkester. Alla orkestrar skulle på ett eller annat sätt ta sig till eller från Karl Johan. Och överallt folk med små listor i handen. Listor med klockslagen för varje skolas entré på slottsgården. I parkerna var det många som hade picknick. I slottsparken hade till och med ett gäng tagit ut finservisen och kandelabrar med levande ljus. Och där stod jag med en varmkorv i lompe och tittade.

Ser på nyheterna att när barnfamiljerna hade begett sig hem från firerierna tog festprissarna över. Tyvärr blev det ganska stökigt på kvällen med en del slagsmål och knivskärningar. Det är bara att beklaga människors dumheter. Synd på en så lyckad dag. Men även Norge kanske närmar sig omvärlden...

Peter Fristedt, 1995

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor