Lissabon, 1994

En kvart i elva stiger jag in genom Hotel Mårtenssons dörrar. "Vad ska ni ha för ett rum och är baren öppen?" Flickan i receptionen blir lite överraskad över mina frågor, kanske mest över den sista. Det är första kvällen på en kort semester och reskassan skriker till för första gången. Men baren är öppen en kvart till och jag är trött.

Gömmer bilen och tar väska och rock med mig till baren. Dom håller på att stänga, men ett par öl och en whiskey kan jag få med mig upp på rummet. Och reskassan skriker till för andra gången. Har kört ner från Stockholm i skånskt snöglopp så det är skönt att komma upp på rummet och mjuka upp lederna med lite whiskey. Tittar på TV och somnar ganska snart. Åker vidare söderut på morgonen.

Efter att ha långtidsparkerat bilen i Helsingborg hinner jag precis kasta mig på Tycho Brahe som ska ta mig över sundet. Överfarten tar en räckmacka och en öl. På danska sidan hinner jag köpa en biljett till Köpenhamn och en gigantisk mugg kaffe innan tåget rullar ut från stationen.

Köpenhamn är alltid ett bra ställe att börja en resa på för oss nordbor. Från den stora Hovebangården går tågen ut mot alla håll och kanter i Europa, från Kastrup kan man flyga vart som helst, och i city finns en resebyrå i varje hörn. Och till råga på allt är Köpenhamn en trevlig stad.

Låser in väskan på stationen och ger mig ut på jakt. Har ingen aning om vart jag ska. Tänker att Hamburg, Berlin, London och Paris är nog för kallt. Spanien kommer jag inte överens med. En känsla jag haft sedan en tågluff 1986. Har bara en vecka på mig och dagarna tickar iväg. Och så vidare.

Av någon anledning släntrar jag in på Festival Tours på Vester Farimagsgade. Och det är inte förrän jag kommer in genom dörren och blicken faller på en affisch om Portugal som jag vet. Alltså, "vad kostar det att ta sig till Lissabon" frågar jag. På klingande norska svarar flickan 1222 kronor exklusive skatt. "Taget" säger jag och ber Kirsti boka in mig på dagens flight. Fullbokat. I morgon då? OK. Kirsti bara ler. Hon förstår precis. Grabben ska bort. Nu. Spelar ingen större roll vart. Bara bort. Ber henne boka in mig på ett simpelt hotell när hon ändå håller på.

Så gäller det att hitta ett härbärge i Köpenhamn. Håller, min vana trogen, mig borta från Vesterbrogade. Har alltid tyckt att det är för många knarkare och prostituerade där. Så ser jag en lång blond flicka svänga in på Hotel Mercur och tänker att där ska jag också bo. Reskassan skriker ännu en gång men jag börjar bli van. Flickan arbetar i receptionen och är trevlig, så vad ska man göra?

Går ut och köper en halvpanna whiskey. Sätter i mig halva innan jag går till den alltid lika trevliga puben Shamrock i Scala. Sitter hela kvällen och hinkar Guiness. Blir det fem eller tio, tappar räkningen. Men till slut ropar bartendern "Last drinks!" och pekar på mig och ler. Då är det dags att gå hem.

Med tydliga bakfyllesymptom sitter jag och väntar ut tiden på ett fik på Scala. Kaffe, kaffe och mineralvatten. Med en hamburgare på toppen känner jag mig redo att ta mig ut till Kastrup. Portugisiska TAP tar emot oss med idel leenden. Flighten är på tre och en halv långtråkiga timmar. Men med drink före maten, vin till maten och kaffe och avec och en söt och trevlig flygvärdinna blir den uthärdlig.

På turistkontoret, som är strategiskt placerat på Lissabons flygplats, får jag en karta och rådet att ta en taxi in till stan. "Betala mellan 1500 och 2000 escudos. Inte mer än 2000!" säger hon och spänner ögonen i mig. Så jag tar en taxi. Frågar hur mycket han ska ha men han viftar avvärjande och säger något på portugisiska och pekar på taxametern. Trött som jag är låter jag mig nöjas och slår jag mig ner i baksätet. Väl framme vid hotellet lyfter han ur väskan och säger att han ska ha 3000 escudos. Jag går fram till taxametern för att titta vad den står på. Då kastar den gamle sig som en vig scout runt bilen, in i framsätet, och skruvar upp priset. Den landar på 2670 escudos. Så vad göra? Jag skäller ut honom och kastar 3000 i framsätet.

Från balkongen på femte våningen på Hotel Suico Atlantico ser jag ut över staden. Jag har varit här en gång tidigare. På tågluffen 1986. När kamraten och jag upplevde en vansinnesfärd i taxi mellan två stationer. Då var det bråttom. Jag ser ut över taken och bort mot en kulle med - vad kan det vara? - tjugotalshus. Åt höger ser jag en järnvägsstation och centrum, och en borg eller fästning uppe på en kulle. Den ska jag titta på närmare någon gång.

På morgonen kliver jag glad i hågen in på det centrala turistkontoret. Ska köpa ett turistkort till lokaltrafiken. Damen i turistbyrån säger att jag allt får gå till tunnelbanestationen som ligger alldeles bredvid. Försöker prata med damen i T-bane-luckan men hon talar bara portugisiska och jag bara engelska. Tillbaks till turistbyrån och frågar om dom kan skriva ner på en lapp vad jag ska ha. "Ingen lapp. Säg att du ska ha ett pasa turistico. Inga problem. Vi skickar ner turister i parti och minut. Det ordnar sig." Nytt försök. "Pasa turistico!" Lång harrang på portugisiska. Vi stirrar på varandra och vägrar att förstå. Lagom upprörd går jag till nästa tunnelbana. "Pasa turistico!" Lång harrang igen. Man säger att Lissabon är byggt på sju kullar. Och det tror jag säkert. Det är minst sju stycken. Stan är backig och jobbig att promenera i.

Lissabon är fascinerande. Denna tvåmiljonersstad med små gränder och fasadtrasiga hus. Breda paradgator och avenyer med byggnadsverk och monument som kan få vem som helst att tappa andan. Magnifika torg och stora parker. Det märks att Portugal har varit en världsnation med enorm rikedom och makt. En promenad från floden Tejos strand in mot centrum visar rikedom och prakt.

Vid Cais Das Colunas får man en fantastisk vy upp mot staden. Helt dominerande, när man står på den lilla men väl utsmyckade landningsplatsen, är en staty av Don JosQ I mitt på en stor (före detta - numera parkering) marknadsplats. I bakgrunden magnifika byggnader. En stor portal leder en in till staden. Man kan utan allt för vild fantasi föreställa sig vad sjöfarare som kom upp för floden på sjuttonhundratalet kände. Makt.

Vandrar man genom portalen, upp för Rua Augusta, kommer man till slut till Rossio. Ett magnifikt torg med fontäner och statyer. I forna tider höll man hästtävlingar och kreaturshandel på denna plats. På sjuttonhundratalet ville kung Don Dinis bygga upp ett slakthus och göra en handelsplats av den öppna ytan. Folket reste sig mot kungen och lyckades få en domstol att fastslå att Rossio skulle bevaras som en öppen plats för folket.

Viker man av snett upp åt vänster från Rossio kommer man till Avenida da Liberdade. En lång, bred, spikrak och vacker aveny som leder upp mot Eduardo VII parken och den mäktiga statyn över Marquis de Pombal. Lissabon står som ett monument över en stark och rik nation. Men vart har makten tagit vägen? Hur kommer det sig att Portugal sedan så länge räknas som en av de fattiga i Europa?

Jag vandrar några timmar i smoggen. Jag går genom skumma kvarter, hamnkvarter, glädjekvarter, lyxkvarter, regeringskvarter, bostadskvarter, skabbiga kvarter, bilhandlarkvarter. Kvarter, kvarter, kvarter... Staden och kullarna tar aldrig slut. Jag tittar på kartan och ser till min förtvivlan att jag bara har rört mig i en bråkdel av staden.

På kvällen går jag ner till vad som har blivit mitt favoritfik. Det rör sig om en liten trottoarservering efter Rua do Ouro. Vid Rossiotorget. Stället heter Pic-Nic och bara namnet kan få en att rygga. Men det är bra service och kyparen har förstått det här med EG/EU. Han pratar lite engelska. Han känner igen mig och när jag slår mig ner på "min" plats gör han några tecken med handen. Jag gör samma tecken - markerar något litet. Det dröjer inte länge innan det står en halvliter öl på bordet. Jag hade ju hoppats på en liten flaska vin, något som jag har druckit ett antal av på Pic-Nic, och en halvliter är inte litet i Portugal. Språkförbistring som vanlig. Den här gången med teckenspråk. Men det spelar ingen roll. Det är trevligt att bli igenkänd. Det krävs så lite när man är ute och reser.

Det är lugnt ikväll. Vilket antagligen är en del av förklaringen till att jag blir erbjuden hasch fyra gånger på tre timmar. Två gånger kommer folk fram till mig och frågar rent ut. Tredje gången frågar en kille på håll om jag har cigaretter. Eftersom jag redan delat ut några stycken säger jag nej. Han svarar att det gör inget för han har starkare saker att röka. När jag svarar att det tror jag säkert kommer han fram. Fjärde gången stannar en kille en bit från mitt bord och gör "rökande rörelser" och himlar med ögonen. Jag skakar på huvudet och så ler vi mot varandra och han går.

I ett anfall av svaghet ger jag kyparen 20 procent i dricks vilket naturligtvis är på tok för mycket. Men vad tusan? Kvällen är vacker och vinet är gott. Och jag kommer sannolikt tillbaks i morgon. För övrigt har kyparen varit särdeles trevlig ikväll. Vi har pratat en del om lokal sprit. Han försöker få mig att prova både det ena och det andra. Men jag bara skakar på huvudet. Vinet är som sagt gott. Det dröjer inte länge innan han inser storleken på dricksen. Han kommer ut och frågar om jag inte vill ha en liten konjak. Jag uppfattar det som "on the house", så det går inte att tacka nej. Så jag ryster lite och svarar ja. När han serverar (inte en allt för liten) ler vi i samförstånd och säger båda att det är bra med konjak när det är kallt.

Peter Fristedt, 1994

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor