Lanzarote, 1996

Betraktelse

Så sitter vi här som fem gamar - en spanjor, en tysk, två tyskor och så "yours truly". Vi sitter på, så att säga, insidan av baren, och tittar ut över ett öde dansgolv. Som joker har vår söta bartender. Vi väntar intensivt på att något ska hända.

Redan på Arlanda insåg jag att det skulle bli jobbigt. Där satt jag och tog en pilsner och en ruinerande sallad omgärdad av skrikande barn, kacklande mammor, ölande fäder... Jag var på väg på min första "riktiga" charterresa. Med Fritidsresor till Lanzarote. En budgetvecka till solen. Jag insåg att alla mina fördomar (och det är många när det gäller charter!) skulle infrias.

Väl ombord på planet ser jag att jag har hamnat mellan två pensionärstanter och en barnfamilj. Det skulle visa sig att tanterna var hur trevliga som helst och minsta barnet en riktig prövning. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag hade med mig freestylebandspelare och Frank Zappa. När ungen skrek som värst skrämde jag tanten bredvid mig med "Don't eat yellow snow". Till min glädje hade väskan och jag tagit samma plan, så jag beslutar mig att slå följe med den även genom tull och till hotell. Mina fördomar bekräftas av namnet på mitt ospecificerade hotell; Playa Flamingo... Det låter som hämtat ur Sällskapsresan. Vad har jag gett mig in på? Jag brukar åka till riktiga ställen som London, Köpenhamn, Nairobi, Mariestad. Flamingostranden! Bah!

Jag hamnar i alla fall i en förtjusande liten lägenhet med egen spis och två (!) franska balkonger, varav en vettande mot havet. Packar snabbt upp resväskan och går ner till puben. Vi är en kanske tiohövdad skara som dricker pilsner och färgglada drinkar. Blir blåst på 300 pesetas av bartendern (i och för sig bara 16 spänn, men det är en öl i alla fall!) . Det är smällar man får ta när man försöker betala med pengar som är för gamla.

Tja, vad kan man säga om Lanzarote? För att travestera Douglas Adams i "Liftarens guide till Galaxen". Den femte och avslutande boken i trilogin har han döpt till "I stort sett menlös". Och det passar ganska bra in på Lanzarote. Tro mig, jag vet! Jag har kuskat runt 420 kilometer på denna ö som mäter 28*12 kilometer (om jag har räknat rätt blir det 336 km²). Och allt jag ser är lava och lava och lava... Lava som berg, lava som kullar, lava som högar och lava som slätter. Det är lava till höger och lava till vänster. Det är lava uppåt och det är lava nedåt. Och allt är kringgärdat av den underbart blå Atlanten. När man åker omkring känner man sig bitvis som en sork eller råtta på en ganska nyplöjd, eller snarare nyvänd, åker. Det är lavastenbumblingar till höger och till vänster. Det blir lite enahanda efter ett par mil.

Ganska imponerande var det när man kom in i den vinproducerande delen av ön. I lavamassorna odlar de stackars bönderna vin. Och här måste jag citera min underbara guidebok (Turistguide Lanzarote - Comercial Silva S.L.)!

"Vulkanutbrott"…"Bönderna sörjde över sina marker, förut så ypperliga och frodiga, som nu låg täckta av ett flera meter tjockt lavatäcke. Ändå lät de inte modet falla, de torkade tårarna och stannade kvar vid sina fäders marker, hellre än att söka sitt levebröd på annan plats. De rev och slet i den svarta jordskorpan, och trängde ned tills de kom till den övertäckta jorden och planterade sina grönsaker och vinrankor. Men lyckan stod dem inte bi. Jorden var allt för uttorkad, och allt vissnade ned. Utan att låta sig nedslås av den bittra erfarenheten, satte de sig att fundera ut hur man skulle kunna utvinna lite fukt för jorden tills de kom på lösningen. Bönderna bröt upp djupa gropar i lavaskorpan, täckte dem med aska som kratrarna hade vräkt ur sig i mängder, och gjorde ett försök. Och faktiskt, vinrankorna och plantorna slog fylliga ut i groparna, men så snart de kom upp till marknivån förbrändes de av den heta vinden. Ändå gav sig inte magon "(bonden)". Långsamt, med bondens karakteristiska flegma, började han bygga upp murar av sten runt om varje grop, och se, rankorna gav svällande druvklasar, i ovanliga mängder, upp till 200 kilo per vinstock! Askan överförde fukten till plantan. Och vilket vin det ger! Det bästa på ön. Till och med Shakespeare lovprisade det."

Det sistnämnda har jag lite svårt att få ihop, att Shakespeare skulle ha blivit lycklig över de listiga böndernas betvingande av bedrövelsen. Shakespeare levde mellan 1564-1616, och vad jag har lyckats få fram har Lanzarote haft två vulkanutbrott (av rang i alla fall). Det första var 1730 och varade i sex år (!), det andra var under tre månader 1824. Men det kanske inte är viktigt. Det är i alla fall en hyfsat fascinerande syn att fara runt som en sork i lavamarken och helt plötsligt ramla över gröna vinrankor i små gropar omgärdande av murar.

Men, jag har inte bara suttit i bilen hela veckan. Planenligt lyckades jag bränna sönder mig totalt under den första dagens promenad, vilket gjorde att nästa dag tillbringades i skugga med svullen näsa. Jag har hunnit med mycket kall öl, både mycket i kyla och mycket i mängd, en hel del vin, och lärt mig den lokala seden att sitta och pimpla brandy långt in på nätterna. En och annan matbit har jag också hunnit med samt förirrat och förfasat mig i huvudstaden Arrecifes gatumyller. Jag har till och med badat två gånger i den kalla atlant. Så på det hela taget har det varit en mycket bra vecka!

Peter Fristedt, 1996

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor