Korsika, 1999

Det här brevet finns också som ett tjusigt PDF/Acrobat-dokument (103 kb).

~ ~ ~

Allt på Korsika var bättre och skönare än någon annan stans.
Napoleon Bonaparte

~ ~ ~

Korsika, en liten ö uppträngd i grenen mellan Italien och Frankrike. Eftertraktat av alla verkar det som. Feniser, romare, vandaler, pisaner, genuaner, engelsmän och tyskar har försökt hålla ön. Till och med Asterix och Obelix var här på studiebesök! Men det är Genua som satt störst prägel på Korsika (om man bortser från lokalbefolkningen - givetvis). Från mitten av 1300-talet lydde ön i närmare 500 år under Genua. Men nu är den fransk. 1768 avstod, eller snarare sålde, Genua Korsika till Frankrike vid freden i Versailles. En av öns söner, motståndsrörelsens störste ledare Pascal Paoli, försöker 1794 kasta ut fransmännen med engelsmännens hjälp, men misslyckas. Paoli dog i exil i England. De engelska styrkorna leddes av Nelson, som förlorar ett öga i striderna, förbannar ön och hoppas att han aldrig ska behöva se den igen.

Napoleons släkt flyttade hit från Italien på 1500-talet. Den store Napoleon, han som var kejsare, föddes 1769 i Ajaccio. Han har både hyllats som korsikanen som styrde Frankrike, och förskjutits så till den milda grad att statyer av honom kastades i havet. På minussidan stod att han övergav Paolis styrkor för att ansluta sig till den franska armén. Men visst, han hade en ganska lysande karriär, till han efter ett år som furste på Elba förlorade mot engelsmännen och preussarna i Waterloo 1815.

Söker man på Korsika i uppslagsböcker kommer man ofelbart in på sidospåret vendetta. Under den genuanska ockupationen rapporterades årligen 900 "vendettamord". Och det på en befolkning som då bestod av 120 000 personer. För att råda bot på vendettorna beslutade till exempel Paoli att vendettamördaren skulle avrättas, och hans familjs egendom skulle jämnas till marken för att "skapa högar av nationell skam".

Men det är en fridfull liten ö trots allt. Cirka 184 kilometer lång och en 84 kilometer bred. Omkring 250 000 innevånare som helst "tränger ihop sig" längs kusterna. Naturen är dramatisk. Den skiftar mellan berg och stup i inlandet - Monte Cinto når 2 710 meter över havet. Stora skogar i dalgångarna med ek, björk, bok, tall och kastanj. Kusten består både av karga klippstränder och milslånga sandstränder. Två tredjedelar av ön är täckt av en ogenomtränglig snårskog, le maquis, där vilda och förvildade djur enligt uppgift ska röra sig fritt. Men maquisen är så tät att vi inte ens såg ett vildsvin under en vecka i bil.

Vid ankomsten till flygplatsen i Bastia stod en Renault och väntade. Hyrkillen sa att det var en ny bil, och jag svarade att det var väl trevligt att jag skulle få en ny bil att förstöra. Redan här undrade jag om korsikanerna var humorbefriade. I flera dagar funderade jag sedan över varför fransmännen har två avståndsmätare som visar samma siffror i sina bilar. Tills det gick upp för mig, det var inte en ny bil, det var en splitter ny bil. Det var premiärtur.

Mellan flygplatsen och Bastia ligger öns enda motorväg - 16 kilometer lång. När vi kommer in i stan ser vi att gatskyltar är en bristvara, och det gör det inte lättare att hitta fram till hotellet. Men efter en stund är vi framme och dagens körpass kan noteras i boken. Bastia är huvudorten i Haute-Corse och kan räknas som öns ekonomiska huvudstad. Om man inte passar sig kommer man att avfärda den som ruskigt tråkig. Men går man en liten bit söderut till de gamla kvarteren, Terra Vecchia, finner man en italiensk charm av gränder och tvätt på linor över gatorna.

Dagarna den första veckan följer ett givet mönster. Köra i en förunderlig natur i kanske 15 mil, leta efter det förbokade hotellet, promenad på stan för att sedan avsluta med drink, middag, och drink. Ganska behagligt tempo. Ska man runt ön på en vecka får man inte ha bråttom, även om avstånden med fördel anges i tid istället för kilometer med tanke på att korsikanerna inte kan bygga raka vägar. Hade det här varit Norge hade ön sett ut som en schweizerost av alla tunnlar.

Vi rundar öns norra udde - fingret - och tar oss ut på småvägar för att komma ända till Barcaggio där vi kan sticka ner ena handen i vattnet. Sedan ner för "fingret", och stannar och fikar i Canari där vi träffar en pratsjuk hund. Kamraten tycker han låter ledsen, jag tror hunden sitter inne med en djupare sanning och att han beklagar sig över att människorna inte fattar vad som är på gång. Men det kanske är samma sak som att vara ledsen?

Vi plöjer genom maquisen och tänker "ska det aldrig ta slut" och plötsligt har vi betat av 20 mil (så långt skulle vi aldrig köra igen på en dag) och är framme i Calvi.

I Calvis citadell påstås Korsikas äldsta restaurang finnas. Den öppnades av en ryss som hette Tao och drivs nu av hans avkomma. Han flydde enligt sägnen från Ryssland under första världskriget anklagad för att ha mördat Rasputin. Tao slog sig ner i Calvi som på den tiden var fylld av jetset och adel från hela Europa som festade om. De åt och drack gott och efter middagen rumlade de upp till Tao och fortsatte. Pianisten och pianobaren var välkänd i hela Europa. Tao hade ett speciellt affärssätt, när man beställde en flaska vin för 15 franc och betalade med en tjuga fick man aldrig någon växel. När man sen hade festat upp alla pengar kunde Tao ställa fram en ny flaska. Hans slogan var solen går upp alldeles för tidigt, och ingen fick lämna restaurangen innan det var ljust.

Det är också här främlingslegionen håller till. Sedan 1962 har dom haft Korsika som bas, men idag finns bara legionen i Calvi. Cirka 1300 soldater, däribland några skandinaver, har skrivit på ett femårskontrakt att vara Frankrikes insatsstyrka. Man ser dem varje kväll iförda permissionsuniform med den vita lådan på huvudet. När vi satt och åt middag på en avsides uteservering i en backe uppe i citadellet sa kamraten "oh, där kommer en sån där" och nickade åt bakom mig. "En så där, ja" svarade legionären på modersmålssvenska och gick vidare. Hade inte stolen suttit fast i golvet hade jag med all säkerhet ramlat ner för backen av skratt, och skrattat mig fördärvad ända ner till hamnen. Kamraten såg klädsamt snopen ut och sa bara att det var ju kul att hon kunde sprida lite glädje.

Färden går vidare till Porto Marina 10 mil söderut. Tittar man på kartan är Porto utmärkt, men inte marinan. Ganska naturligt, Porto är staden (finns en i Portugal också, så varför inte?) och där finns en marina. När man sedan verkligen kommer till Porto finns det ingen stad, men väl en marina. Tja, vad spelar det för roll egentligen. Möttes av en pedagogisk hotellägare som pratade mycket bra engelska. Han hade också en mycket ambitiös skylt för att visa hur man skulle åka runt hotellet för att komma till parkeringen och annexet. Fanns inte en chans att missförstå vägvisningen, varpå vi i alla fall missade avfarten. Men det spelar heller ingen roll. Vi hittade fram till både parkering och rum till slut. På vägen till Porto stannade vi och fikade i, vad jag tror var, Partinello. Endast ett synligt hus med restaurang och bar, en vidunderlig utsikt och en katt som kunde klättra på stenväggen. Bästa fikan så långt.

När vi ska åka vidare från Porto Marina ligger molnen tunga ända nere i byn, och jag förfasas lite grand över att ta upp bilen på de smala, slingrande, stupande, bergsvägarna i tjocka. Köper för säkerhets skull ett par liter vatten och ett par smörgåsar som jag slänger in i skuffen. Man vet aldrig om man måste vänta ut tjockan på ett bergskrön. Den här dagen ska vi ta oss till Ajaccio, residensstaden i den södra regionen - Corse-du-Sud. Vi klättrar upp genom dimman och kommer snart upp över molnen, vilken utsikt! På vägen passerar vi vår högsta punkt med 1094 meter. Vi möts också av en buss som av någon outgrundlig anledning ska upp och klättra efter bergsväggen. Det är ett stort företag och tålmodigt manövrerande. När jag ser bussen backar jag bilen en bit och trycker upp mig mot bergväggen. Försöker stoppa bilarna efter oss. Säger att det är en buss som trixar sig förbi några bilar runt hörnet, men man åker förbi i alla fall, trycker upp sina bilar mot bergväggen och säger sedan att det var en stor buss, minsann.

Anländer till Ajaccio i rusningstrafiken och kör igenom av ren förskräckelse. Visa av Bastias vägskyltlöshet gör vi upp en plan så att vi kan räkna korsningar och referera till monument och torg för att navigera oss fram. Det funkar bra och vi hittar fram till hotellet utan allt för stora problem.

Ajaccio var den första franska stad som befriades av de allierade under Andra Världskriget. Författaren Edward Lear sa "En regnig dag är det svårt att hitta en tråkigare plats än Ajaccio". Som tur var hade vi sol under våra två dagar här, och fann istället en ganska trevlig stad. Hotellet vi bodde på, Fesch, har fått sitt namn efter Napoleons styvfarbror, kardinalen Joseph Fesch. Han var en stor konstsamlare och i Museé Fesch finns enligt uppgift en av de viktigaste samlingarna av italiensk konst. Man kan möjligen lite stillsamt fråga sig hur den gode kardinalen fick tag på konsten. Det har säkert inget att göra med ett visst släktskap. Hotellet är berömt av egen kraft. Det var här korsikanska "aktivister" tog tre franska säkerhetsmän till fånga 1980 efter att man funnit dem spionera för full maskin. Dramat slutade lyckligt för fransmännen. Korsikanerna fängslades.

Och det var som sagt i Ajaccio Napoleon föddes. Det är Napoleon-si och Napoleon-så, det är statyer, torg, hus, hotell, gator och gränder.

På vägen ner mot Bonifacio på sydspetsen, åker vi in till Filitosa. 1954 upptäckte man att det hade bodde folk här mellan 6000 och 1000 f. Kr., och det är ju faktiskt lite svindlande. Förutom ruinerna av fort och religiösa byggnader finns en stor gravplats vaktad av beväpnade stenstoder (Mehnirer). Filitosa är med på UNESCO:s världsarvslista.

I Bonifacio råkar vi ut för arrangörens första, och enda, "glitch" i arrangemanget. Vi har en voucher till hotellet, hotellet har inget rum, men väl ett fax till Langley där dom säger att det är fullt den här natten. Stor aktivitet startar och man skrämmer upp ett rum med utsikt över en bergvägg. Dom är bra på service på Korsika!

Bonifacio ligger högst upp på en kalkklippa ett femtiotal meter över havet. Från marinan, där vi bor, upp till staden finns en trappa med 187 trappsteg. Enligt sägnen höggs trappan fram över en natt av Aragoniska trupper under en belägring på 1400-talet. Under striderna var hela Bonifacios befolkning engagerade med att slänga sten, stockar, blindande kalkdamm, och slutligen ett bombardemang av ost(!) över Aragonerna. Slutligen kom den genuanska flottan inseglande till angriparnas undsättning, och allt verkade vara förlorat. Kvinnorna klädde sig då i sina stupade soldaternas uniformer och marscherade runt, vilket fick angriparna att tappa modet och ge sig av. Kvinnor kan!

Stan är en av de absolut vackraste städerna man kan tänka sig, med hus som krampaktigt klamrar sig fast på klippkanterna, livrädda att falla ner i havet. Med jämna mellanrum kommer stans byggnadskontrollanter och besöker de vettskrämda husen för att kolla om de är på väg över kanten.

Efter att sålunda ha rundat öns sydligaste spets tar vi oss åter norrut på östsidan. Passerar Porto Vecchio utan att stanna. Men efter att ha fått höra att stan är Korsikas mesta semesterort, med böljande sandstränder på båda sidor om staden, och att man gärna sitter i baktakt och dricker drinkar och tittar ut över havet, kanske man skulle åka tillbaks och stanna till. Malariafritt är det också efter att amerikanarna besprutade hela kusten med DDT under Andra Världskriget.

Vägen på östsidan är så bra att vi håller på att missa avfarten in mot landet vid Aléria. Det var väl egentligen hungern som räddade oss från en felkörning. Och där ser man hur olika man kan se på saker. Vi åt lunch precis i landsvägskorsningen, vid en bensinmack. Kamraten tyckte att det var ett av de bästa lunchställena hittills, hade inte ens sett bensinstationen. Jag tyckte att det var en smula livligt, som vilken vägkrog som helst. Men, det var mycket att titta på, vi blev mätta och kom upp på vägen som skulle föra oss till Corte.

Det var trevligt att som omväxling ha en stad på öns inre som mål. Enligt guideboken förkroppsligar Corte l'âme corse, den Korsiska själen. Stan ligger på en höjd, lagom uppslängd mot klipporna i ett i övrigt kargt landskap, trotsig och patriotisk. I Corte snickrades öns första konstitution ihop 1731. "U Babbu di u Patria" (Nationens Fader), Pascal Paoli, kom hit från sin exil 1755, utropade ett fritt Korsika och formade den första demokratiskt valda regeringen. Öns första och enda universitet grundades här 1765. Det stängdes efter några år av fransmännen men återöppnades 1981.

I Corte finns ytterligare ett exempel på att kvinnor kan. Stan attackerade 1750 av genueserna. Chefen, Gaffori, var inte hemma, utan det var hans fru som skötte försvaret. Soldaterna var modfällda och ville ge upp. Fru Gaffori tog då en krutdurk, höll en tänd fackla ovan den, och sa att om dom gav upp skulle hon spränga sig själv och soldaterna i småbitar. Och se så motiverade soldaterna blev! Man kunde hålla stånd till herr Gaffori hann hem med förstärkning.

Efter en behaglig natt i bergen styrdes åter färden till Calvi, med en veckas dankslående hägrande. Målsättningen var att intensivt göra så lite som möjligt, och det lyckades bra! Söder om staden finns en fem kilometer lång badstrand som lämpar sig för promenader, ja, OK, bad också. Marinan är till bredden fylld av restauranger och barer. Det finns till och med ett par gator där man kan strosa på kvällarna. Och en vacker "gamla stan" i citadellet. Som gjort för avkoppling. Eller som guideboken skriver: "Att äta är ett av de främsta tidsfördriven i Calvi."

Fransmän och korsikanska patrioter

Korsika har en våldsam historia. Det verkar som alla har velat äga ön. Det finns ett stort mått av patriotism och nationalism, vilket tyvärr också yttrar sig i terrorism. Till skillnad från andra länder är det dock ovanligt att attentat riktas mot turistmål.

1998 blev det någon form av kulmen på terrorismen när den franske prefekten mördades. Frankrike tillsatte en stark man som skulle återinföra lag och ordning. Strax innan vi kom till Korsika brände franskt säkerhetsfolk ner en restaurang som var ett känt tillhåll för patrioter. Man brände så till den milda grad att förövarna var tvungna att ta sig till sjukhus för brännskador. Det var alldeles tydligt att man agerat på direkt order av prefekten. Det här resulterade i en inrikespolitisk "kris" där oppositionen krävde regeringens avgång. Så blev det dock inte, men prefekten sparkades omgående.

När vi var på Korsika greps sju personer som hade varit delaktiga i mordet 1998. Mördaren gömde sig dock fortfarande i bergen. Ett par veckor efter hemkomsten smällde en bomb i närheten av Hôtel Meditérranée som ägs av Langley. Som tur var skadades ingen trots att glas och metallsplitter yrde i rummen. Förhoppningsvis var det "ett misstag" av FLNC, de korsikanska nationalisterna.

Jag tittar in på brittiska UD:s råd till resenärer. Man skriver (daterat 11 maj) "De sporadiska bombattentaten utförda av den korsikanska nationalistgruppen FLNC mot offentliga byggnader fortsätter över hela Korsika. Det finns inget uttalat hot mot brittiska turister, men besökare ska vara försiktiga, speciellt i stadscentrum och i närheten av offentliga byggnader. Var också uppmärksam mot "kvarglömda" paket.

Korsikas flagga

Historien säger att när morerna attackerade en korsikansk stad, vilket de misslyckades med, tog korsikanerna huvudet av en morerledare, satte upp det på en påle och lät det vandra runt till övriga byar för att inge hopp och styrka mot attackerna.

Litteratur

Corsica - the Rough Guide (David Abram och Theo Taylor)
Asterix in Corsica (Goscinny och Underzo)
Fly & Drive - Korsika à la Carte (Stencil, Langley)

Persongalleri

Pratsjuk hund i Canari (foto)
Tao, som öppnade restaurangen i Calvis citadell (foto)
Några personer omnämda i resebrevet

Peter Fristedt, 1999

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor