Jorden runt, 1991

Det går att åka jorden runt på sex och en halv vecka, även om det inte blir mycket till lata semesterdagar. Ska man hinna beta av Pakistan, Nepal, Indien, Thailand, Malaysia, Singapore, Australien, Nya Kaledonien, Nya Zeeland, Tahiti och USA på denna tid krävs det disciplin och tidiga morgnar! Men viktigast av allt är kanske att man inte ska tro att man har sett allt - det kommer man aldrig att göra. Oavsett hur mycket tid man har på sig!

"Varje resa börjar med ett första steg..." vill jag minnas att en kines sagt en gång i för länge sedan. Är man muslim börjar man med en bön, som handlar om Mohammad och någon resa han företog. Pakistan International Airways, som det muslimska bolag det är, började varje flygning med denna bön - allvarligt var det, och allvarligt lät det. När vi går in för landning i Islamabad på den första flygningen kommer nästa muslimska egenhet. Ut ur högtalarna strömmar det "Om Allah vill, kommer vi om ett par minuter att landa…". Det var bara att hoppas att Allah var på vår sida!

Det var en upplevelse att flyga med PIA, och leva som muslim för ett par timmar. Försök få en öl eller ett glas vin till middagen, och flygvärdinnan ler (?) snett mot dig och frågar om du vill ha juice eller läsk. Efter varje flygning såg golvet ut som efter en matinéföreställning - drivor av skräp. Men det kändes säkert att flyga med dem samtidigt som Hussein drev sitt "heliga" krig mot världssamfundet i Gulfen. Om Allah vill kommer vi fram helskinnade… Allah var på vår sida!

Vi landar så lyckligen i Karachi där vi endast ska övernatta för att ta en morgonflight till Nepal. Eftersom vi har ett par timmar över bestämmer vi oss för att ta en sightseeingtur på ett par timmar för att se på staden. Vi ser templet där den heliga mannen ligger begravd (pampigt värre), vi ser Benazir Bhuttos hem (med blott avskrädeshögar som grannar), vi ser staden (och låser bildörrarna), vi får punktering (och är rädda att bli påkörda av lastbilar), vi ser havet (och vill åka tillbaks till flygplatshotellet).

Väl tillbaks till hotellet gör vi bekantskap med "stålkäften" (han får det namnet eftersom han har bytt ut alla tänder mot rostfritt. Hans garnityr består av stora, skinande plåtbitar!) som är hovmästare på restaurangen. Vi frågar lite försynt om det går att få en öl till maten, såsom varande ickemuslim, men det är helt kört. Däremot kan "stålkäften" fixa ett par flaskor som vi kan ha på rummet - givetvis mot rundlig betalning. Vi avböjer. Om Allah vill kommer vi härifrån i morgon bitti…

PIA tar oss till Katmandu, denna stad ligger överst på varje övervintrad hippies lista över guldstäder. En relik från flum-eran har så bråttom ut att hon rusar mot utgången strax efter att planet tar mark. Personalen och många av passagerarna måste ropa "Susan, sit down! We´re not there yet!!". Vi ser henne senare på vårt favorittillhåll "Tom & Jerry", hög som ett hus på det ena eller det andra, tillsammans med sina vänner!

Katmandu! Härligt rörigt, stimmigt, flummigt vacker! Vi tar det lugnt, åker runt i rickshaw (både cykel- och moped) med fara för våra liv och tittar på stan. Lär oss snabbt den användbara frasen "No change money, no dope, no problem!" som man är tvungen att leverera i parti och minut och prutar friskt varhelst det påbjuds. Tränger ihop oss sex fullvuxna svenskar i en liten Datsuntaxi till chaufförens stora nöje och tar en tur till ett par tempel, bland annat ett av aptemplen. Jag lyckades aldrig få riktigt klart för mig varför de hade så mycket apor i templet, men det verkar som man kan betala en slant för att de ska släppas fria. Men vete katten om inte aporna är dresserade att komma tillbaks…

Annars ramlar man snabbt in i en rutin i Katmandu. På dagen fria fantasier, träffas på eftermiddagen på Tom & Jerrys takterrass och avnjuter en kall öl medan man låter blicken glida över bergstopparna, hustaken och gränderna - laid-back! Intar våra middagar på den utmärkta restaurangen KC:s, där vattnet är kokat och filtrerat (även isen!) och grönsakerna sköljda i ett desinficeringsbad - allt för gästens säkerhet och välmående! Och det tackar man för! Matpatrullen rekommenderar deras utmärkta tomatsoppa, en kiche, och till efterrätt äppelkaka. Till måltiden avnjuter man gärna en kall Iceberg-öl. Allt till priset av en spottstyver. Efter middagen tillbaks till mer öl på Tom & Jerry och prat om dagen och morgondagen samt studier av hippies.

Dags att ge sig av med buss över gränsen till Indien och sedan tåg till Delhi. Kommer till busstationen och blir en smula tveksamma. Den ligger på en bakgata till dom ruffiga kvarteren och består av en skitig grusplan utan gatlyktor, och mörkret faller snabbt. Frågar en indisk kille om han ska till samma ställe som vi och han svarar ja och kliver sedan upp på en annan buss. Sånt är livet! Till slut kommer i alla fall våran buss och det blir gatlopp för att få platser. På tre röda är bussen överfull (hur går det med våra bokade platser?!) och vi börjar böka och stöka och tränga och klänga oss på bussen. Guldläge för en ficktjuv! Alla förutsättningar är uppfyllda, och se där, där försvann storebrors plånbok (som så fiffigt var undanstoppad i höger framficka!)! Lillebror hör vad som har hänt och spärrar utgången - den här tjuven kommer inte av bussen! Men vad göra? Nålen i höstacken är inga problem jämfört med en buss fylld till bristningsgränsen med nepaleser och indier som känner sig påhoppade! Lillebror spärrar inte längre dörren eftersom hälsan är viktigare! Snabbt beslut under den nepalesiska himlen: Ska ... åka buss till Indien! Vi flyger!

Två dagar senare dimper vi ner med Royal Nepal i Delhi. Två dagar har vi på oss att göra en av världens större städer! Men en halvdagstur med bil och bra guide gör att vi får se mycket av en märklig stad. New Delhi med Engelsmännens monumentala byggnader och regeringskvarter, Indira Ghandis hem och trädgård där hon blev mördad av sina livvakter, monument, nya och gamla tempel (bland annat ett "kombitempel" byggt av en miljonär, där det finns en del avsatt för de flesta religionerna. Det var bra sväng i "Hare Krishna-orkestern"!), och Old Delhi med sitt gytter, marknader och fattigdom.

Så ska vi träffa PIA igen! Vi går igenom alla kontroller på Indira Ghandi International, pekar ut våra väskor, öppnar necessärer och så vidare och får äntligen komma ombord - tror vi! På tröskeln till planet står säkerhetsvakter från Pakistan och går igenom handbagaget igen! OK, dom är inte direkt kompisar, men ändå…

Ännu en natt på flygplatshotellet i Karachi. Den här gången bjuder vi in "stålkäft" på öl och whiskey på vårt rum och garnityret skiner som en sol! En halvflaska whiskey följer med hem till honom, dit vi därmed är välkomna som hans gäster när helst vi önskar!

Morgonen blir en mardröm! När vi ska checka in till Bangkok får vi veta att det inte finns plats för oss, trots konfirmering (instämplad i biljetten) och rekonfirmering! Vi ser framför oss en lång väntan i denna utkant av civilisation som vi känner den. Men genom ett bestämt uppträdande, uthållighet, myndig stämma och hot om att riva upp både det ena och det andra lyckas vi komma med en ursäkt och platser i första klass! Vilken lycka!

Bangkok! Denna myllrande storstad där man helt plötsligt kan börja äta utan att oroa sig, där man kan köpa kopior av märkeskläder och prylar för ingenting, där en öl har samma literpris som den lokala whiskeyn (Mekong) och smakar bra mycket bättre, där Tuk Tuk-förarna (mopedtaxi) trotsar naturlagarna och trafiken med dödsförakt. Staden utan egentligt centrum, staden med världens största liggande Buddha (stor som ett hus och förgylld!), staden med de vänliga människorna, där man känner sig säker även i en skum gränd, staden som genomkorsas av floder, där man gärna tar båtbussen för att slippa avgaserna och få en frisk fläkt. Staden där man vaknar upp på morgonen och äter frukost och ser en död hund flyta förbi frukostbordet, där man tar sig en välkyld Gammeldansk på Mermaids Rest. Vilken stad!

Efter ett par nätter tar vi nattåget (andra klass med fläkt!) till Surat Thani för att sedan ta en tvåtimmarsbåt till ön Koh Samui och där hittar vi paradiset (om än lite exploaterat)! Bor i bungalows inte långt från stranden, där det klarblå havet rullar fram och tillbaks. På dagarna lyser solen klart, på nätterna månen. Livet blir lugnt och stillsamt. Sol och bad! Långa pratstunder över ett par öl, promenader längs stränderna, lite spel och dobbel med barfolket.

Om man som vi ska ta "djungelexpressen" från Bangkok till Singapore gör man så här: Man köper en biljett från Bangkok till Butterworth i Malaysia. När man kommer fram på morgonen (man kan bara komma fram på morgonen!) kastar man sig av tåget och rusar till biljettluckan för att köpa resten av biljetterna. Tyvärr så gör alla andra det också, så man får ingen biljett den dagen, men väl till nästa! Så vad göra? Vi tar färjan över till Georgetown på Penang och bor på det anrika kolonialhotellet Eastern and Oriental över natten.

I Malaysia finns en stor koloni kineser. Kinesernas nyår infaller i början av februari och dom firar det tre gånger; första, andra och femtonde dagen! Vi kom till Georgetown på den femtonde dagen och fick uppleva ett nyårsfirande utan like! Kineserna tycker om smatterband. Ett kinesiskt smatterband består av bomber större än Kinapuffar som länkas ihop till ett par meter långt band. Och dom bränner inte av ett, dom färgar marken röd av papper. Det lät som det var revolution i landet! Bomber och granater, anfäkta och anamma, vilken fest!

Efter detta lyckade uppehåll rullar vi in i Singapore. En stad klinisk ren, nästan bara nya, fina vita skyskrapor, fylld av förbud. Jag får en vision av Orwells "1984". Visst har dom det bra! På ytan i alla fall, materiellt och så, men ändå… Som väl var stannade vi bara en natt.

Vilken känsla att träffa UTA, det franska kolonialbolaget (dom som flyger de rutter som inte Air France kör), efter våra äventyr med PIA! Fransmännen kan det där med att ta hand om gäster! Tänk bara, vin till maten (och vilken mat sen!)! UTA tar oss utan Allahs hjälp till Sydney, och det känns som man är i västerlandet! Bara vita och alla pratar engelska! Det känns ganska ovant efter mer än två veckor i österland, men ganska skönt som omväxling!

Fixar snabbt en bil och tar oss ut på landsbygden, vi har som mål att vi ska komma ut på "outbacken" - på landet alltså. Under fem dagar far vi sedan fram som skållade troll, lägger mil efter mil efter oss, åker på fortkörningsböter, träffar härliga människor, bor i husvagnar eller stugor, dricker vår kalla öl på hotell (= bar), ser massor med kängurur (inte en enda levande dock), far kors och tvärs genom ett fascinerande landskap och upplever "bonnighet" som den bara kan vara i "outbacken". Drar oss sedan mot den överexploaterade guldkusten och staden Surfers Paradise (inte en enda surfare - fel säsong antar jag. Bara en massa japaner.). Vilken kontrast! Sedan tillbaks till Sydney där vi stannar ett par nätter och sliter på skosulorna istället. Hittar ett vykort där man har lagt Australien över Europa, och jag konstaterar att det är ungefär lika stort. Jag konstaterar också att vi har farit fram som vettvillingar i Grekland. Mer har vi inte sett!

UTA tar oss sedan till Volgograd i Sovjet, förlåt, Noumea på Nya Kaledonien ska det vara! På sätt och vis känns det härligt att lämna den engelska kolonin och åka till en fransk. Att ta sig en pastis och äta som en tågluffare; baguette, ost och vin (naturligtvis på franskt Tetra Pak)! Trots detta ger inte Noumea några direkt bestående minnen. Glada i hågen jäktar vi vidare till Nya Zeeland!

Vilken underbar ö (vi var bara på den norra)! Kolonialiserad av polynesierna för ett par tusen år sedan. För cirka 150 år sedan fick engelsmännen väldigt bråttom att sluta avtal med hövdingarna vilket gjorde att Nya Zeeland blev självständigt men med beskydd av drottningen, eftersom en fransman hade köpt några tusen tunnland mark av en hövding.

Eftersom ön inte är så stor kunde vi ta det lite lugnare här. Så i sakta mak åkte vi runt och tittade på ett fantastiskt landskap som skiftade mellan höga berg och djupa dalar, regnskog och barrskog, åkermark och träskmark, gröna fält och blåa oceaner. Green Lake och Blue Lake och Hells Gate med sina varma källor. Och över allt får, får, får… Och sedan säger dom att sydön är mycket vackrare än nordön! Jag måste åka tillbaks och kolla!

Efter en vecka låter vi UTA genomföra mästerstycket att starta vid 15.00 på onsdag i Auckland och landa på tisdag vid niosnåret på Tahiti! Helt plötsligt har man fått en extra semesterdag tack vare datumgränsen!

Papete. Mitt ute i oceanen. Fransk koloni. Märkligt. Mina pengar som jag har kvar från Nya Kaledonien ser lika ut som dem på Tahiti, och de fungerar också! Här lever vi ett härligt avslappnat liv. Badar i det kristallklara vattnet, bränner våra fötter på den svarta sanden, sitter och pratar över öl och whiskey till långt in på natten, åker ut till vattenfallet mitt i djungeln och badar i polen det skapat, beundrar den gröna trädgården Tahiti är, njuter av solnedgången över öarna från bergshöjden. Varmt och fuktigt! Vilket paradis!

Efter tre drömmande dagar slår så västerlandet till, och vaknandet blir obehagligt. Los Angeles välkomnar oss med kyla. Första natten i Hollywood. Vi drar på oss så mycket kläder som möjligt och går stoppade korvar ut i det hårda samhälle USA:s storstäder bjuder. Vi äter en middag bestående av skräpmat och förundras över alla knäppskallar som är ute på stan, över alla uteliggare som trängs i portuppgångar och kyrktrappor, över hur nergånget Hollywood är. Vi bestämmer oss för att hyra en bil på morgonen och ta oss ut ur detta dårhus.

Efter ett par timmars kryssande förbi kändisarnas hus i Beverly Hills (för att i alla fall ha sett det) letar vi oss ut till "riksettan" längs kusten. Visst är det vackert, men det slår inte Nepals, Thailands, Malaysias, Australiens, Nya Zeelands eller Tahitis skönhet på långa vägar. Det är inte förrän vi kommer ut i öknen, där Kalifornien visar ett unikt "månlandskap" som det känns rätt. Bort från all stress, sömniga småstäder i en fascinerande omgivning. Vi övernattar i en liten håla, går på den lokala (enda) baren, pratar lite med folket och sover gott trots att regnet piskar! På morgonen berättar man att den väg vi har tänkt ta har översvämmats och alternativet är översnöat (!) så man rekommenderar att vi håller oss till stora vägen om vi ska tillbaks till Los Angeles. Och flyget väntar ju inte, så det är bara att åka!

Utan missöden lyckas vi ta oss från Kaliforniens öken till New York och Manhattan! Har turen att få ett billigt hotell mitt i smeten, ett stenkast från Empire State Building. Efter ett par dagars promenerande på Manhattan finner jag en viss tjusning med staden - The Big Apple! Härligt att ströva i Chinatown, Little Italy, eller att åka upp på 107:e våningen i World Trade Center och blicka ut över stan. Att våga sig ner till strandkanten och se staden under broarna och förundras över att så många miljoner människor vill bo och trängas tillsammans!

Peter Fristedt, 1991

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor