Expedition i österled, 2001

Det här brevet finns även som ett Acrobat/PDF-dokument med några bilder (604kb)

Dag ett

På expeditionens första dag finner vi att det är högsäsong på Åland. Det är sommar, solen skiner, cykelturisterna har invaderat ön, och till råga på allt har dom en nio dagar lång rockfestival i Mariehamn (Maarianhamina).

Planen, nåja, plan är kanske att säga för mycket. Resehypotes låter bättre med tanke på att vi egentligen bara har en idé åt vilket håll vi ska åka. Alltså, resehypotesen säger att vi ska ta oss genom skärgården från Åland till det finska fastlandet. Hypotesen säger alltså att vi är ordentligt beroende av skärgårdsfärjorna, de bilfärjor som trafikerar skärgårdsöarna. Men, inga löften finns att ge. Det handlar mycket om att chansa och ställa sig i kö. Har vi tur kommer vi med färjan mellan två öar, men kan sedan bli strandade.

Om man vill boka plats på färjorna - om det skulle finnas plats - måste man stanna över natten, vilket hade varit helt i sin ordning med oss. Det är högsäsong och det är fullt, så det spelar ingen roll att det kunde vara trevligt att bo på ett pensionat på någon ö.

Eftersom vi inte hittar till Silja Lines kontor provar vi med Viking Line. Dom har båtar som kör till Åbo (Turku) och till Helsingfors (Helsinki). Eftersom deras bokningssystem av någon grumlig anledning är stängt blir det samma melodi här. Chansa och ställa oss i kö. Helsingforsbåten kommer till Mariehamn 23.45, Åbobåten klockan 03.30. Och på ingen kan man lova oss en hytt, eller ens en plats. På nästa alternativ, påföljande dag kockan 14.25, kan man lova plats för bilen, men inte för personerna, men det går ju alltid bra att chansa. 15.15 däremot lovas vi allt vi vill ha. Och ja, det finns ett litet hotell vid Mariehamns stadsgräns som fortfarande har ett rum över. Men vill vi ha det får vi vara snabba.

Mariehamn är en väldigt trevlig sommarstad, och Åland är en vacker liten ö. Jag kan förstå de som kommer hit med cykel, eller de som hyr cykel på ön. Inga backar att tala om och korta avstånd. Viss risk för motvind dock. Man kanske skulle lägga upp en rutt med förbokade rum på öarna någon gång. Det optimala skulle naturligtvis vara om man kunde skicka packningen i förväg, och sen när man kommer fram är det bara att sjunka ner i en länsstol med en Malt.

Dag två

På expeditionens andra dag kör vi runt lite på Åland. Vi har ju några timmar på oss innan båten går. Tar oss ner till den sydligaste spetsen och klättrar upp i ett fågeltorn för att titta på utsikten. Jag har aldrig sett ett fågeltorn tidigare, tror jag. Men det är inget dramatiskt, som ett förvuxet älgpass. Vi fikar i en pensionatsträdgård långt från ära och redighet. Tar en avstickare till det nya färjeläget på Lemland. När Finland gick med i EU lyckades Åland stå utanför skattemässigt. För att finlandsfärjorna ska få sälja taxfreevaror måste man lägga till på Åland. Därför har man byggt en ny hamn som är enklare att ta sig till. Man ligger väl still i tio minuter på natten och en kvart på dagen. Avancerad skatteplanering skulle man kunna säga.

Tillbaks i Mariehamn promenerar vi runt en stund och äter slutligen lunch på ÅSS Paviljong och njuter av utsikten. Klockan 14.30 ställer vi oss i den förbokade kön till färjan och fascineras över den livliga trafiken med färjor. Det är som Essingeleden i rusningstrafik. Mellan klockan två och tre lägger fem stora schabrak till, ett par parkerar om efter halvtid. Det är märkligt att inte Viking och Silja kan dela upp klockan något mer, har svårt att förstå att dom måste åka i par. Men det kanske blir ensamt på kommandobryggan ibland. Körde dom med en eller annan timmes mellanrum skulle ålänningarna, och turisterna, ha lite valfrihet.

Resan över till Åbo på det finländska fastlandet är i alla fall ljuvlig. Solen skiner så det står härliga till. Större delen av resan sitter vi i olika stadier av avkläddhet på däck och läser. När vi kommer fram kastar vi in bil och väskor på ett hotell som ligger säkert tio meter från där båten lägger till och beger och sedan på jakt efter mat och dryck.

Det visar sig att vi bor en bra bit utanför Åbo centrum, och vi ger slutligen upp och går in på en ganska simpel italiensk restaurang, men vilken mat! Gott! Det visar sig senare att en gata därifrån börjar centrum.

Dag tre

På expeditionens tredje dag påbörjas det egentliga resandet i österled. De två första dagarna har mest varit en transportsträcka, nu kommer specialsträckorna.

Men vi börjar med att kasta oss rakt söderut till Ekenäs (Tammisari). Ekenäs visar sig vara en liten och gullig stad. Jag har varit här förr när jag var en liten valp, men känner inte igen mig alls. Det är ett mönster som ska upprepa sig under hela resan.

Vi fortsätter till Hangö (Hanko), en vacker stad som i princip utgör Finlands sydspets. Fantastiska kvarter med gamla trähus i härliga, bleka, pastellfärger. Man kan riktigt se framför sig hur societeten promenerade i sina långa klänningar och ljusa kostymer på somrarna.

I Hangö vänder vi bilen och åker nordöst till Fiskars (Fiskari). Här skulle vi alltså ha släkt, och ja, i telefonkatalogen finns en Erki Eloranta. Vi åker vidare utan att hälsa på. Vad skulle vi ha att säga till varandra efter mer än 25 år utan kontakt? Fiskars är i alla fall ett vackert brukssamhälle som påminner en hel del om Högbo i Gästrikland. Skulle gärna gå runt och beundra miljön, men tiden är knapp och färden går vidare.

Om man kommer till Helsingfors väster ifrån, är det lätt att bli imponerad. Mycket imponerad. Vägen kantas av nya, stora, och ofta vackra, kontorskomplex. Jämfört med infarterna till Stockholm så, nej, det går knappt att jämföra. Överallt strålar framtidstro och den stavas Nokia. Sverige går knackigt när det går dåligt för Ericsson, men jösses, vad skulle hända med Helsingfors och Finland om Nokia gick dåligt.

Helsingfors tar emot oss på sitt allra mest strålande humör. Solen skiner, stan är vacker, folket är vackert, parkerna och uteserveringarna är fulla. Jag blir bländad av det jag ser. Vi lyckas få rum på ett alldeles utmärkt hotell i centrum och ägnar kvällen åt att promenera på stadens gator och torg. Det är inte längre den fattige kusinen i öst. Det är ungt, modernt, vackert och rikt.

Dag fyra

På expeditionens fjärde dags morgon åker vi till Hyvinge (Hyvinkää) för att leta efter platsen där mormors hus låg, och det är inte mycket som stämmer. Hyvinge har vuxit. Vi letar efter "pölen" där vi badade som barn och hittar den och märker att vi har vuxit. Nere vid stationen är stationshuset och de två järnvägslinjerna sig lika. Här hängde man ofta som barn och tittade på tåg och resande. Restaurangen vid järnvägsbron, och glasskiosken på andra sidan, ser likadana ut som förr. Några saker som inte har förändrats i alla fall.

Färden går österut via kusten och så meddelas vi via ett batteri av stora skyltar att vi slutligen har nått gränsen till Ryssland.

Dag ett minus nio

Ryska ambassaden, visumavdelningen. Efter en och en halv timmes väntan släpps jag in i bås nummer två. Möts av en korrekt och vänlig tjänsteman som tar emot mina papper, lyfter på dem två gånger, och frågar stillsamt "Var är er inbjudan till Ryssland?". Jag svarar lamt att vi nog hade tänkt boka något hotell. Han svarar, kanske med en aning trötthet i rösten, att vi i alla fall måste ha en inbjudan. Eller så kan vi boka hela vår rysslandsresa via någon resebyrå. Ett par minuter senare går jag därifrån med visumansökningar och pass i handen. Kontaktar en resebyrå som sedan aldrig hör av sig.

Dag fyra fortsätter

Skyltarna uppmuntrar oss inte att fortsätta rakt fram och försöka penetrera gränsen utan visum. De skvallrar inte om en nyvunnen öppenhet och smidighet i byråkratleden. Vi svänger därför av norrut och följer gränsen en bit på vår väg till Villmanstrand (Lappeenranta) och sjödistriktet. På vägen gör vi ånyo en avstickare österut med möts av arga skyltar från gränsskyddet att vi inte har något där att göra. Får en deja-vu av min barndom när mamma, pappa och jag var runt i dessa trakter. Har en tydlig minnesbild av en grusväg och en militär med bössa som med en det-är-ingen-idé-att-du-ens-funderar-på-att-diskutera-röst säger att vi ska vända om. Jag vill minnas att han till och med pekade åt vilket håll han tyckte att vi skulle åka. Kraftfullt pekade. Säkert med hela handen.

I Villmanstrand får vi rum på ett enkelt men bra hotell och ger oss ner till småbåts, eller snarare, turisthamnen för att dricka pilsner och äta i solskenet. Staden ligger på den södra stranden av Finlands största sjö Saimen (Saimaa), och man kan ta kanal- och sjöseglatser härifrån. Vi tar oss ut till en restaurang som ligger i utkanten av stan och konfronteras med en fullständigt ointresserad kypare. Efter att ha frågat efter menyn några gånger, och blivit lovade den flera gånger, ger vi hungriga upp och går ner till stan istället. Hamnar på en helt utmärkt italiensk restaurang och äter resans bästa middag. En fantastiskt pepparstek serverad av en kypare som visste hur han skulle göra. Korrekt, vänlig, snabb och uppmuntrande.

Dag fem

På expeditionens femte dag far vi vidare norrut, in i sjödistriktet. Trots att Finland kallas de tusen sjöarnas land består bara tio procent av landets yta av vatten. Men, man har i alla fall 187 888 sjöar och 5 100 vattendrag. Tror faktiskt att Sverige har fler, eller om vi kanske har mer vatten än finnarna. Hur som helst är sjödistriktet bitvis betungande vackert. Det är en stor turistattraktion, och det förstår jag. Och de tusen sjöarnas land låter bättre än de etthundraåttiosjutusenåttahundraåttioåtta sjöarnas land.

På vägen upp mot Nyslott (Savolinna) gör vi en sista avstickare mot gränsen, men ser inget speciellt. Mest skog och vatten. Grusvägen för oss fram till olika boningshus, så vi vänder om. Tänk vad dessa människor i gränslandet måste ha mycket att berätta. De har bokstavligen bott på gränsen mellan ont och gott - om man får tro västpropagandan. Vi hade planer, nej, en hypotes, om att kunna ta oss över gränsen till Kexholm vid Ladogas strand eftersom det var där mamma växte upp, men det är inte tillräckligt mycket glasnost i Karelen. En annan gång.

I Nyslott gör vi ett stopp och tittar på slottet Olovsborg (Olavinlinna). Byggt 1475 på en liten ö i strömmen precis på (till och med lite över) dåvarande gränsen mellan Sverige och Ryssland av Erik Axelsson Tott, en dansk i den svenska kronans tjänst. Olovsborg anses vara ett av de bäst bevarade slotten i Norden från den tiden, och har varit i såväl svensk som rysk som finsk ägo beroende på gränsdragning och krigslycka. Nu är det antagligen mest känt för de operafestivaler som hålls för utsålda hus på somrarna.

Dagen avslutas i Lahti. En stad som jag inte vet mer om än att den hade något med något skid VM att göra, tror jag. Eller det kanske var något annat sportevenemang. Det känns som vi har kommit till en arbetarstad. Stan blev antagligen också ganska hårt åtgången under Andra Världskriget. Får i alla fall rum på ett danshotell, men vi går inte ner och dansar.

Dag sex

På expeditionens sjätte dag rundar vi av resan med att ta oss till Åbo igen. Försöker få plats på Silja Line till Stockholm - fult idag och fullt imorgon - och på Viking Line - fullt idag (men ni kan alltid chansa), men plats imorgon bitti. Köper en biljett till imorgon bitti till Mariehamn. Att byta båt på Åland gör att vi får ett välkommet avbrott i sjöresan. Vi mår nämligen lite dåligt av tanken att behöva åka dagbåt hela vägen från Åbo till Stockholm. Tio timmar är en lång tid.

Eftersom hotellet ligger bra till för båtresande, och man får 100 mark rabatt om man bokar rum via Viking, tar vi in på samma hotell som för några dagar sedan. Och ja, vi har gjort ett tillräckligt starkt intryck på personalen.

Eftersom vi har några timmar att slå ihjäl tar vi en tur till Nådendal (Naantali) för att beskåda badhotellet, eller Nådendal Spa. Det är anskrämligt. Det är vulgärt. Man skulle kunna sitta där en vecka utan att gå utanför dörrarna. De första dagarna skulle antagligen gå åt till att hitta. 1988 ankrade man till ett kryssningsfartyg - Sunborn Yacht Hotel - vid hotellet. Allt för att folk ska kunna åka på kryssning utan att lämna hamn. Vi åker in mot "riktiga" Nådendal och hittar oerhört pittoreska kvarter och små pensionat i gamla trähus. Där skulle jag hellre bo. Och här ligger Muminvärlden. Det känns på något sätt glädjande att Muminvärlden har fler besökare än Nådendal Spa. 230 000 hälsar på Hattifnattarna och Mumintrollen, medan "bara" 200 000 hälsar på spat.

Dag sju

När vi på expeditionens sjunde dag är på väg att köra ombord på färjan som ska ta oss till Mariehamn blir det plötsligt stopp i trafiken, och snart nog kommer en bil farandes av båten. Pinsamt att försova sig ibland.

På båten fascineras vi, och känner viss avsmak, över det faktum att Viking tydligen har en fotograf som tar bilder på när kryssningspassagerarna går ombord. Efter några timmar finna fotografierna till salu - och till allmän beskådan. Tog någon en bild av mig när jag steg ombord vete tusan om jag inte slet filmen ur kameran.

Resan till Mariehamn löper utan problem, och vi hinner precis köra från Mariehamn upp till Eckerö för att hinna med båten över till Grisslehamn och Sverige.

Epilog

Expeditionen lyckades inte i sin hypotes, att ta sig österut och kanske ta sig över till ryska Karelen och Kexholm. Men den lyckades ta sig österut.

På några snabba dagar fick vi se ett vackert land, även om vägarna var fruktansvärt tråkiga ibland. Hugg ner några träd! Odla marken!

All personal och alla personer vi träffat - med undantag från en kypare i Villmanstrand - har varit väldigt trevliga. Borta är den fattige kusinen i öst. Nu har vi en finne som flyger fram på inlines och tjattrar i mobiltelefon.

Vi noterar också att man kompenserar avsaknaden av bokstaven Å (den bor i Åbo och är förbjuden att lämna stan) med en grotesk överanvändning av bokstäverna Y och Ä, till exempel i ortsnamnen Kärkölä, Sääskjärvi, Räyskälä, Myllykylä och Hyvinkää. När man reser i andra länder kan man oftast snabbt skapa sig en "ljudbild" av ett ortsnamn som susar förbi på en vägskylt. Det är omöjligt i Finland.

Kyllä! Hyvä on!

Peter Fristedt, 2001

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor