Spridda Europanoteringar

"What's a nice girl like you doing in clothes like that?"
Nej fy! Så får man inte säga...

"För den ene är livet resan fram till målet - för den andre är livet målet efter resan."
Aix en Pce, 901008

Skönheten är vacker att se på, men inte nödvändigtvis att leva med...

Erhard

Erhard var en olycklig man. Jag träffade honom i Fulda på den bar jag bodde i. Han berättade om sin skilsmässa och hur mycket frugan kostade i underhåll. Jag kommer inte ihåg hur stort underhållet var, men olycklig var han i alla fall. Vi satt och drack en hel del öl, och jag var hela tiden tvungen att skärpa mig för att förstå vad han sade. Men det hade något att göra med vandringar tillsammans med vänner. Jag tror att de hade ett stort projekt, som hade pågått i flera år, på gång. De skulle vandra från Danmark ner till Bayern. De tog en vecka per år ungefär. Startade upp där de slutade året innan. När Erhard var ute på dessa turer var han inte olycklig - då var han lycklig. Han tordes berätta det här för mig eftersom jag var främling i staden. Han visste att jag inte skulle sprida hans olycka och hans drömmar på stan.

Shopping den 3/10 1990 klockan 00.05

Jag är mycket förvånad över vad jag upplever! Vid midnatt slår Moni på radion i baren och vi lyssnar på en direktsändning från Berlin. Väst Tysklands köp av Öst Tyskland har just gått igenom, och det är ingen som höjer sitt glas, det är ingen som ens höjer ett ögonbryn. Men däremot, när Moni efter fem minuter sätter på "If You´re Going To San Fransisco" blir det allsång...

Rufsigt hår

Och hur kan hon ha mått? Den blonda skönheten, med något rufsigt hår, nere vid baren. Klockan var 19.30 och hon svepte en stor Bloody Mary i ett par klunkar. Sedan en cigarett till den espresso som kyparen hade ställt fram. Hon ser ändå förvånansvärt pigg ut. Och så en cigarett till, direkt på den första...

Lyon

Hotel Dázur, 64 Rue Victor Hugo, Lyon. Adressen låter klassisk. Får ett enkelt rum högst upp med takfönster. Vinklar jag fönstret kan jag se Lyon breda ut sig som en spegelbild. Madame är otroligt vänlig. Att hon bara kan ett par ord engelska och att jag bara kan ett par ord franska är inga problem. Vi skrattar och har kul när jag vill boka upp mig. Och när hon sedan ska förklara att det är en fjärrkontroll till TV:n hon lämnar över, fnittrar vi nästan sönder oss...

Från ett tåg

Jag skulle vilja bo i ett hus i ena änden av vägen ute på landet. När man åker hem en kulen höstkväll viker man av från allfartsvägen in på en mindre väg, följer den ett par kilometer. Och plötsligt lyses den ruggiga kvällen upp av huset och vägen tar slut - man är hemma och välkomnas av ljuset.

Fråga alltid först

När jag såg att ytterligare fyra tåg - förutom mitt - skulle gå från plattform ett, kände jag att det var bäst att fråga. Mitt gick från plattform två.

Heja Djurgår'n!

Jag visste inte att Luxemburg var ett fotbollsland, men å andra sidan vill jag inte påstå att jag vet speciellt mycket om fotboll över huvud taget. När jag i godan ro försöker ta mig från stationen till centrum via bakgator, ser jag i alla fall tecken på fotbollsfeber. Supportrarna är i full gång, och från Sverige är de också!

Heja gossar! Heja på! Se till att ni ramlar ut från tredje våningen på hotellet där ni hänger skränande och vrålande, och kastar flaskor på trottoaren. Se till att ni fastnar i flaggan som ni så skändligt har dekorerat och hängt mellan fönstren. Den ser ut som en korsning mellan svenska flaggan, graffiti och något om Djurgår'n. Men se för f'n till att ni inte träffar mig som går här och försöker se allt annat än svensk ut. Heja gossar! Må er baksmälla bli tung!

Nästa drag

Gubben tittar avundsjukt på mig i restaurangen där jag sitter i min bästa tågluffarmundering och planerar mitt nästa drag. Det verkar som han skulle vilja bli av med sin feta fru som dricker upp allt vin, och resa själv. Men så kommer desserten in och han skiner upp. För en stund glömmer han verkligheten.

Baren vid hallarna

Det var en uppgiven stämning i baren. En sex, sju gäster satt vid bardisken. En mörk träimitation med en stor bukett blommor på, som man nästan kan gömma sig bakom om man inte vill synas. Jag förstår inte vad de pratar om, när dom väl pratar. Det är oftast en kort fråga som får ett uppgivet svar. De två madammerna står bakom disken och ser uttråkade ut. Baren ligger alldeles vid hörnet av marknaden i Dijon. Gästerna verkar vara försäljare från fisk eller köttstånden, som kommer in och tar sig en pastis eller öl efter förrättat värv. Rundar av dagen innan de ska hem till frugan.

Chokladmaskin, kaffebryggare, flaskor i rad och öltappar. Stämningen lättar något när en av madammerna går ut. Små skämt och lite flams. Det är fascinerande att sitta i ena änden av baren, halvt dold bakom den stora blomsterkreationen, och bara iaktta, se minspelet och kroppsspråket, och inte förstå ett ord av vad som sägs.

Stamgästerna kommer och går. Pratar lite om hur dagen har varit. En pastis och jag skadade fingret idag och sedan iväg! Ute faller mörkret och middagen är på gång. Jag får en känsla av att dessa människor träffas i detta rum på fem gånger fem meter, femton minuter om dagen, varje dag i sitt liv. Dom behöver inte säga så mycket, dom förstår varandra ändå...

Sällskapsdamer

Hon är inte speciellt vacker, det är inte han heller. Hon arbetar för stället, han är gäst tillsammans med en annan herre. Hon slår sig ner, leker med hans hår, och efter en stund beställer han in en flaska champagne. Hon har gjort sitt, han är nöjd för stunden - tätt omslingrade.

Hennes syfte förstår jag. Var lite trevlig mot gästerna så beställer de mer och krogen går bättre. Men hans? Där sitter han med en professionell sällskapsdam som gör sitt jobb - leker med hans hår - och pratar med sin kamrat som sitter ensam på andra sidan bordet. Försöker han bevisa något? Sin virilitet eller vad? Antagligen. Men i detta falskspel, dessa charader, kan du vara impotent eller eunuck och ändå plocka upp en flicka. Så var det med den viriliteten. Men det känns antagligen ganska bra.

En flodfärd

Vi bestämde oss på kvällen, när vi satt i den halvskabbiga syltan utanför Koblenz centrum och drack öl. Det var de två australiensiska flickorna, de två amerikanska grabbarna, och jag, en svensk som for som en osalig ande genom Europa. Vi hade träffats på vandrarhemmet tidigare på kvällen. Bara flickorna kände varandra sedan tidigare, men vi kände att vi kom bra överens, och så satt vi nu här och drack öl tillsammans. Det var då vi bestämde att vi skulle åka ner för Mosel imorgon. Det gick visst en båt vid tiosnåret kunde en av amerikanerna berätta. Och bara vi orkade upp skulle den passa bra!

Så satt vi där på övre soldäck eller vad det nu kallas på flodbåtarna och flytetyget kastade loss och vi var på väg. Solen gjorde sina trötta försök att bryta genom diset som låg över staden, men det var varmt, och snart satt vi i shorts och T-tröjor och den första rundan vin var på väg in. Fem törstiga ungdomar tillsammans med ett myller av seriösa vuxna och barnfamiljer skålar i våra första glas. Mosel flyter fram nedanför oss, och vinodlingarna passerar i sakta mak framför våra ögon. Och alla slott och små borgar uppe på kullarnas toppar, alla pittoreska byar vi passerar. Kan man få en bättra inramning? Vi beställer in mer vin och är ganska överens om att detta är livet. Vi försöker snappa upp vad guiden berättar för oss genom båtens högtalare, men ofta knastrar orden bort och det uppstår komiska effekter.

Och vi beställer in en runda vin till och tittar roat på det strikta tyska sällskapet som börjar släppa loss. Vi ser tysklands högsta - eller var det längsta? - bro passera över våra huvuden. Kamerorna går varma. Vi börjar känna oss lite dåsiga i värmen, trots att solen inte har lyckats forcera diset. Men vi beställer i alla fall in en runda vin till och börjar planera var vi ska hoppa av båten. Vi skålar och konstaterar att det har varit en helt underbar färd, vacker som få, men att vi inte ska ta samma båt tillbaks till Koblenz. Vi ska inte ta någon båt alls är vi överens om när vi dricker upp det sista ur flaskorna.

Vi kliver av i en by med underbara små stenhus och pittoreska kvarter. Lyckas ta oss fram till torget och hitta lite junk-food. Suzy klarar av att somna på dom hårda plaststolarna, och vi kommer fram till att en tågresa nog är på sin plats. På vägen till stationen hittar vi en vinaffär där vi kan proviantera inför färden, och så drar vi lyckliga till sinnes in på stationsområdet och väntar på tåget.

Skymningen lägger sig över Koblenz när vi rullar in på stationen och vi piggnar till i kapp med att lamporna tänds, så det är inte att tänka på att ta sig tillbaks till vandrarhemmet, utan staden måste ses. Vi upplever publivet och trivs, vi lyckas till och med att spåra upp ett öltält vid strandkanten där vi dricker ett par öl och dansar till orkestern. Till slut avrundar vi kvällen på Deutches Eck som klyver Rhen och Mosel.

Vi har haft ett intensivt dygn tillsammans. Vi kände inte varandra innan, och jag är inte säker på att vi kände varandra när vi tog farväl dagen efter. Men vi hade haft mycket roligt tillsammans. Det var ett späckat dygn som kändes som flera dagar, men det var utan vemod som vi skildes åt.

Peter Fristedt, 1996

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor