England, 1999

Från Förlandet till Slutlandet

Eller ... Dagbok från en inte allt för stor ö i Atlanten

Det är i alla fall fantastiskt. Ena stunden sitter man hemma i lägenheten och ugglar, nästa stund sitter man med en pint bitter på en engelsk pub. I England. Och ugglar.

Måndagen den 12 juli - Brighton

Palace Pier, en av de två pirerna i Brighton fyllde 100 år i år. Fenomenalt smaklöst härligt brittisk nöjesplats. Rakt ut i vattnet med fish'n'chips, karuseller och åkdon. Byggdes ursprungligen för att kunna "lossa" båtpassagerare på ett enkelt sätt. I sann brittisk anda finns också några såna där löjliga figurer där man sticker huvudet genom hål i ett plank och låter någon ta en bild. Ett par ungdomar ville att jag skulle ta en bild på dem och till min förvåning hörde jag mig själv säga nej. "Would you please take our picture? No." Bara så där. Killen började då med att "det var väl inte så snällt av mig att säga nej", men jag kände att det var bäst att vara konsekvent. Har jag sagt nej så är det nej, så jag log lite urskuldande och ryckte på axlarna och gick därifrån förvånad över mig själv. Men, se det från det ljusa sidan. Dom fick säkert någon annan att ta deras bild, och dom fick definitivt något att berätta när dom kom hem. Ja, jag också.

Tisdagen den 13 juli - Brighton igen

Satt och pratade med en gammal tant i en trädgårdsservering. Hon hade fyra konstgjorda framtänder som hela tiden halkade ner när hon pratade. Hon var ursprungligen från Nordirland och trodde att man skulle misslyckas med fredsordningen där. Så länge IRA/Sinn Fein var kvar. Själv var hon en "troende unionist". Hade lite svårt att i en hast plocka fram ett diplomatiskt svar när hon frågade vad jag tyckte, men fick ur mig att jag trodde att det vanliga folket är trötta på bråket. Hon frågade om jag var från Skottland, vilket är både intressant och förvirrande. Förvirrande för att jag inte förstår vad "att folket vill ha lugn och ro" har att göra med Skottland. Jag har aldrig vetat att skottarna skulle vara ett särdeles "lugnsökande" folk. Det intressanta, eller lite roliga i alla fall, är att en barägare från Lancashire en gång frågade om jag var från Irland. Denna nordirländska gumma trodde jag var från Skottland. Följaktligen kommer en skotte att utgå från att jag är från England nästa gång. När jag berättade att jag var från Sverige nämnde hon genast Björn Borg. Jag berättade då att Borg nu satsar på att bli en popstjärna (tillsammans med Dr Alban, Brolin med flera) och hon höll med om att det verkade lite patetiskt. Trevlig gumma. Hon var däremot oroad för vad som skulle hända med alla hundarna nu när "den där Blair ska förbjuda rävjakten". Ännu ett brännande ämne. Egentligen tycker jag synd om räven. Det går att lösa med så kallad "drag hunting" där någon rider iväg med ett doftande skinn som gör hundarna galna. Och utan rävar kan man inte parafrasera Edmund Blackadder II. "Jag har en idé som är så listig, att satte man svans på den skulle den kallas för räv".

Onsdagen den 14 juli - Brighton ytterligare en dag

Idag firar fransmännen. En kedja med franska restauranger firar också med en specialkomponerad meny. Kommer inte ihåg vad den innehöll, men det var antagligen ganska ointressant. Tycker också att Brighton börjar bli ganska ointressant. Man bara bygger och bygger, stan har lite förlorat sin forna charm. Annat var det när man var här på åttiotalet och åt fish'n'chips i tidningspapper, drack whisky direkt ur flaskan på stranden, och sprang på rockklubbar.

Torsdagen den 15 juli - Brighton-Hythe

Idag blev jag attackerad av måsar. Eller heter det en mås, flera möss? Eller trutar. Jag vet inte så noga, stora och vita var dom i alla fall. Jag vet inte heller varför. Bara att dom verkade förbannade. En av dom gjorde utfall mot mitt huvud. Har ingen aning om hur nära dom var, men vid den andra attacken duckade jag och började överväga om jag skulle öka steglängden. Lite otäckt var det.

Fredagen den 16 juli - Hythe-Ramsgate

Promenerade runt i Dover. Tittade in i museet "Det romerska målade huset" (Roman Painted House) som man var mäkta stolt över. Lite rester av ett hus från romartiden som hade målade väggar. På insidan. Föga upphetsande, men jag fick lära mig att romarna använde Dover som "infarten till England". Går sedan till The White Cliff Experience, ett annat museum och får lite multimediaromare till livs. Men jag är ute efter utställningen Our Finest som handlar om Dover och England under Andra Världskriget. Blir inslussad till en fånig "automatteater". Vi är tre personer totalt som bevittnar en mås eller trut som snackar med ett troll, en mussla och en krabba om vad som har varit Dovers största ögonblick. Ganska tråkigt. De andra två går efter fem minuter men jag uthärdar. Blir sedan upplockad av en guide, utklädd till "civilförsvarist", som drar igång ett skådespel om att vi blivit bombade men att det nu är säkert att gå ut. OK om det varit en grupp, men nu är vi bara jag och hon och hon kör på i sin väl repeterade roll i 180. Men jag får veta att det ramlade ner 1000 projektiler och bomber i veckan (143 varje dag eller en var 10:e minut räknat på dygnet-runt-bombning). Och att dom inte har utställningen om ett utbombat Dover för att dom hatar tyskar. Min guide vittnar om att hon tyckte illa om tyskar innan hon började som guide här, men nu har hon träffat och pratat med så många tyskar att hon har svårt att hata dem. Som folk i alla fall. Men det dyker upp tyskfientliga texter i media med jämna mellanrum, det verkar knappast som om engelsmännen har förlåtit Fritz the Hunn vad han ställde till med. Men guiden kanske har svaret, träffas och prata med varandra. Vad som var Dovers största ögonblick? Evakueringen av soldaterna i Dunquirk och hur doverborna släppte allt och tog hand om de evakuerade.

Lördagen den 17 juli - Ramsgate-Chichester

Hamnade i utkanten av Chichester på ett fyrstjärnigt hotell, The Jarvis. Ganska patetiskt faktiskt. Receptionen var ett under av ineffektivitet, restaurangen försöker vara första klass men når knappast fram till andra. Jag känner att jag är på väg att bli lite elak och mycket sarkastisk mot personalen om dom inte skärper sig.

Och så mycket personal sen! Kan inte räkna dom alla, men det är en hovmästare, sen är det en nästan-hovmästare, sen är det ett par tre med väst, och så några utan väst. Antar att det är någon slags hierarki. Det är väl någonstans mellan åtta och tio personer. En svensk krögare hade fixat det här med tre, nej fyra. En utan väst höll säkert på tio minuter en kvart med att duka ett bord med fyra kuvert. Och hon såg upptagen ut hela tiden. Ibland känns det som att sitta på en busstation och äta med allt folk som springer runt en och ser upptagna ut. Och då sitter jag ändå lite avsides!

Efter maten frågar dom som vanligt "Was that OK for you, Sir?". Jag har sån lust att svara "Yes, and how was it for you, dear?" men törs inte riktigt.

Söndagen den 18 juli - Chichester-Poole

Tar vägen över Isle of Wight, tänker att det kanske kan vara ett substitut till Kanalöarna. Och visst, det var väl vackert. Det var väl trevligt. Men jämfört med Guernsey och Jersey hade ön inte mycket att erbjuda. Skulle vara stranden och stupen på sydsidan då. Drottning Victoria flyttade det kungliga sommarresidenset från Brighton till Isle of Wight. I Brighton, i The Royal Pavilion, var folket för nära och så kunde hon inte se vattnet. Så när William IV dog byggdes Osborne House på denna ö, och drottningen och Albert tillbringade mycket av sin tid här.

Och nu raskt över till min favorit, Poole. Stan är inte mycket att ha egentligen, men folket är synnerligt trevliga, på sommaren går färjor till Kanalöarna och här ligger Antelope Inn, det absoluta favoritstället att bo på. Bra bar och OK restaurang på bottenvåningen, och mycket bra rum på övervåningen.

Måndagen den 19 juli - Poole

Världen är som vanligt ganska liten. Satt och pratade, eller snarare lyssnade, på en ingenjör från Rolls Royce över en indisk middag. Vet inte riktigt hur vi kom in på det, men han sa att han flyttade hem från Sydafrika 1979. Jag sa att det var ett märkligt sammanträffande, eftersom jag flyttade hem från Kenya 1979. Varpå han sa att det i sanning var ett märkligt sammanträffande, eftersom han var född och uppvuxen i Kenya. Han berättade sedan långt och länge om Kenya, om hans farbror, farmaren, som var "hemlig agent" för kolonialmakten och en gång kläddes ut till massaj för att gripa en av Mau-mau-upprorets ledare, om hur nära döden han var som tonåring på en fisketur i Mombasa, med mera med mera.

Tisdagen den 20 juli - Poole-St Blazey

Tar mig västerut och kommer in i det vackra, det mycket vackra, Devon. Nästan lite märkligt hur landskapet ändras. Det blir så lummigt och mysigt på något sätt. Tar mig ner över Torbay och Dartmouth och sen in i Cornwall som nästan är vackrare. Naturen på västsidan får östsidan att blekna.

Onsdag den 21 juli - St Blazey-Bath

Når sålunda Lands End. Vilket underbart namn, Slut På Landet. Strax innan man kommer till slutet finns faktiskt en ortsnamnsskylt där det står End. Har alltså tagit mig från början till slutet. Från Förland (South och North Foreland i öst) till Slutland (Lands End, väst).

På sedvanligt engelskt maner finns här en osmaklig samling av förströelse, men det verkar som man försöker vara lite sansad och begränsar utrymmet. När man står på klipporna och spejar ut över "västerhavet" märks knappt förströelseanhopningen. Vid Land End finns en lokal variant av Atlantis. Fiskare säger att man ibland kan höra kyrkklockor från havet, och att man har fått dörrar och annan bråte i näten. Men det var nog ett tag sedan.

Torsdag den 22 juli - Bath-Horsham

Bath visar sig vara en riktigt höjdpunkt. Ursprungligen en "badstad" från romartiden (därav namnet). Verkligt vacker 17-talsbebyggelse. Jane Austen bodde här ett tag och kurtiserade och samlade på sig material till sina böcker. Bland alla byggnader finns (minst) en som är lite märklig. För att fira Drottning Victorias 65-årsjubileum som regent byggde man till en våning på huset. Överbyggnaden var tredelad. Till vänster enkelt byggd med spetsigt tak som symboliserade folket, i mitten liter mjukare och finare som symboliserade borgerskapet, och till höger ett slottstorn som symboliserade de välbärgade.

Fredag den 23 juli - Horsham-London

Lämnade in hyrbilen och tog tåget in till London. Kollade om det fanns biljetter kvar till Mama Mia, musikalen, men det var utsålt. Och det är ju kul på sätt och vis (lokalpatrioten i mig säger det).

Lördagen den 24 juli - London

Det är fascinerade hur många skyltar dom har i England. Och hur idiotiska skrivningar dom använder. Till exempel "Strictly no entry. Authorised vehicles only." Antingen är det förbjuden infart eller så är det inte förbjuden infart. Det finns inget som lite eller mycket förbjuden infart. Och här var det alltså @£$ förbjudet, men ändå inte. En svensk skylt hade sagt "Endast fordon med tillstånd". Kort och gott.

Hörde också på radion om en badning-förbjudet-skylt. Det stod inte att man inte fick bada, det stod att man inte fick gå in i vattnet från stranden.

Dom är mycket för skyltar. Jag tror inte jag sett så många skyltar per kvadratmeter som i England. Men jag är lite orolig för framtiden. Många skyltar är nämligen ackompanjerade av röstmeddelanden. Och då tänker jag inte bara på det enerverande "Mind the gap!" i tunnelbanan. Det är långa haranger om att man ska lyfta på fötterna för att rullbandet tar slut mer mera.

Men det kan vara humor ibland också. Under kriget utrymdes en flickskola i Brighton och in flyttade en "torpedskola". Bassarna blev mycket förvånade, men förtjusta, när dom såg en skylt i sovsalen: "Om du behöver en fröken, ring i klockan.".

Peter Fristedt, 1999

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor