England, 1993

• London
• Oxford
• Southampton och Brighton
• Pool och Waymouth
• Jersey
• London

London

Planet landar ca 25 minuter före utsatt tid på Heathrow. Det får anses vara ganska bra fluget eftersom resan skulle ta 2,5 timmar. Vi kommer från ett Stockholm med strålande sol och 26 grader. Vädret i London är mer normalt. Regn och grått. Det är den 20e maj 1993 och semestern har just börjat.

När bagaget väl har lastats av har jag inga problem att ta mig genom tull och passkontroll, och hittar ganska smärtfritt vägen till tunnelbanan.

Klockan närmar sig nio när killen i biljettluckan helt plötsligt drar ner gardinen mitt under biljettförsäljning till det äldre paret framför mig. Jag uppfattar orden "vi ska utrymma stationen". Då kommer det också i högtalarna att man har hittat en misstänkt väska, alltså en möjlig bomb, och stationen ska utrymmas. Skönt att vara på semester.

Vi börjar lugnt och fint dra oss mot utgångarna när kontraordern kommer. Väskan hade tydligen en ägare trots allt. Det blir rusning mot de fortfarande stängda biljettluckorna. Vi skämtar lite - kanske nervöst - med varandra medan vi väntar på att de ska öppna.

Köper mig ett "daycard" som ger mig fritt resande på tunnelbana och buss under en dag. Tycker att det kan vara en bra affär att ha en biljett som sträcker sig till i morgon kväll. Upptäcker för sent att i England betyder ett daycard - precis som det låter - en biljett för den dagen. Alltså från 00.00 till 24.00. Jag har med andra ord ett par tre timmar på mig att åka utav bara den för att det ska bli lönsamt.

Slår mig pustande ner på sätet i tunnelbanevagnen och tänker att om något under en timme kommer jag att ha checkat in på hotellet. Skönt. Resan har inte varit lång, och inte ens jobbig, men det är skönt att ha målet inom räckhåll.

Vi har lagt en tre fyra stationer bakom oss när det - som man säger - rasslar till i högtalarna. Föraren meddelar att vi har 20 tåg på kö framför oss, och detta beror på tidigare signalproblem. Han låter oss också förstå att om vi har lite vett i skallen kliver vi av tåget så fort som möjligt och tar en buss.

Ut i regnet i någon förort som jag aldrig har hört talas om. Inser snabbt att om jag ska åka buss in till hotellet har jag att göra i timmar. Och det har jag ingen lust till. Sen må jag ha hur många daycards som helst i fickan.

Min höga adrenalinhalt gör att jag i alla fall ser klart genom mina regntyngda glasögon. En taxistation i fjärran. Tänker att £15 kan det vara värt och stegar in i kuren. Mellan £13 och £14 vill dom ha, och ja, det finns en bil inne. Kors. Pengar över till en öl. Let's go!

En ung indier med en lustig luva, en lila korsning mellan basker och påse, tar hand om mig och frågar när vi har satt oss i bilen "Vart var det du sa att du ville åka sa du? Princes Square?" Uppenbarligen hade hjälten aldrig hört talas om adressen. Men välförsedd turist tar i dessa lägen fram en karta ur handbagaget och säger lugnt "Åk till Queens tunnelbanestation, så tar vi det från där."

När vi närmar oss målområdet sträcker han över en liten ficklampa. Han läser gatuskyltar och jag läser karta. Min debut som kartläsare i London är lyckad, vi kommer fram. Han får lite dricks, vi tackar varandra för gott samarbete, och skiljs under ömsesidiga välönskningar om en ljus framtid!

Lite trött i huvudet är jag på morgonen - en åkomma som ska följa mig under ett par veckor. Frukosten står som utlovat på en bricka utanför rummet, och tekokaren fungerar. Äter en stilla frukost i sängen och tittar på någon fånig frukostshow. Känns faktiskt en smula lyxigt.

London har som sagt normal väderlek för året, så det är bara att dra på sig en tröja innan man vågar sticka näsan utanför dörren. Letar mig ner mot tunnelbanan och hinner med ett par stationer mot Victoria Station, innan det är dags igen - det omtalade knastret i högtalarna. "Passagerare som ska mot Victoria ombeds byta här och ta en omväg eftersom vi har kaos på trafiken.". Och när jag ska hem senare på dagen; "Detta tåg kommer inte att stanna på si-och-så-stationen, eftersom den är avstängd och utrymd." Att dom står ut. Tunnelbanan - förr Londons stolthet och det bästa kommunikationsmedlet - kan numera kallas Engelsk Roulett. Vågar du chansa? Det kan sluta på fyra sätt; du kommer fram, du kommer vilse, tåget kommer inte eller du sprängs av en övergiven väska. Jösses.

Jag saknar det London jag minns. När det var kul och spännande att komma hit, när man var nöjd med ett loppbitet rum för en hundring, när man kände till alla gator och gränder, pubar och restauranger, när passkontrollanten tittade på alla stämplar i passet och undrade vad man skulle göra den här gången. Nu har man ett nytt pass och London är mest hets, avgaser och betong. Och hotellen är inte loppbitna och kostar femhundra och uppåt. Visserligen har jag haft otur med väder och tunnelbana, men jag beslutar mig för att vårda minnet från London på sjuttio- och åttiotalet, och åka någon annan stans. Färden går mot Oxford. Där är det säkert trevligt.

Men först en ståtlig middag på Maharadja i Bayswater! Restaurangen ser inte mycket ut för världen, men den är genuin. Blir placerad vid ett bord vid den långa soffan, tittar i menyn och blir efter en stund ombedd att flytta ett snäpp åt vänster, där det just blev ett bord ledigt. Lite senare kommer ett franskt par in och sätter sig vid mitt tidigare bord. Efter en stund blir de flyttade ett snäpp åt höger. Börjar fundera vad som är så speciellt med bordet eftersom ingen får sitta där. Döper omgående bordet till Bordet-där-ingen-får-äta.

Längst ner i soffan, mot fönstret, sitter ett ungt indiskt par. Hon är skönare än skön, fagrare än fager. Han ser ut som, och uppträder som, en stropp. Välmående ung uppkomling, eller indisk yuppie. Dom utstrålar båda rikedom och prakt. Dom äter en riklig middag och han berättar hela tiden små anekdoter ur sitt händelserika liv. I mina öron låter det mest som han vill imponera. Men inte nog med att hon är fager, hon är väluppfostrad också. Hon sitter där och är vacker och lyssnar, precis som etiketten påbjuder.

Mitt i middagen beställer han in champagne, och endast det bästa duger. Det blir Moet en Chandon. När kyparen kommer in med flaskan blir han tillrättavisad med "man brukar få en ishink till champagne". Han hämtar en vinkylare i genomskinlig plast fylld med vatten och is. Och även en blind höna skulle kunna se att när kyparen stoppar ner flaskan kommer tre fjärdedelar av vattnet att rinna över kanten. Efter att ha serverat bubbelvattnet börjar han stoppa ner flaskan och - ser förvånad ut när det rinner över kanten. Sen ser han förlägen ut.

Efter en stunds champagnedrickande - till maten och hennes utspädd med apelsinjuice - yttrar han orden som kommer att bli odödliga. "Such a beautiful lady like you, just waiting for a man like me." Jag höll väl på att sätta tet i vrångstrupen. Det var menat som romantiskt och vackert, men lät mest som något vulgärt hämtat ur en B-film. Inte alls Lady och Lufsen. Jag vet inte om det var då flickan ursäktade sig och gick på toaletten. Och jag uppfattade inte vad hon svarade på frieriet, men det slutar med att han måste låna £10 av henne för att klara notan. Klart och tydligt etikettsbrott i England. Med största sannolikhet också i Indien. Där fick du.

Oxford

Jag har stora förväntningar på Oxford när jag rullar in med förmiddagståget, och det infrias också till största del. Det visar sig vara den vackra staden med massor av gamla, vackra, hus. Går runt runt runt i centrum och letar efter ett natthärbärge i över en timme utan att hitta något. Över en öl ger jag slaget förlorat. Tittar på järnvägskartan och ser att Southampton verkar vara en järnvägsknut. Drar snabbt upp en strategi för de närmaste dagarna. Bo i Southampton och res runt på sydkusten. Kan det bli fel? Nej. Tänkte väl det. Och sätter mig på ett tåg söder ut.

Southampton och Brighton

Southampton visar sig vara en järnvägsknut, så lång är allt väl. Men staden som sådan. Grå och trist. Dom hade säkert en del problem under kriget. Hittar ett B&B för £15 och bokar tre nätter i alla fall. Någonting positivt har säkert stan.

När jag går genom stan i tidig kvällning tänker jag en tanke som jag inte har tänkt någon gång under resor i fem kontinenter. Man kanske skulle ta och hälsa på hos polisen och fråga efter "dos and don'ts" i Southampton. Slår bort tanken som löjlig.

Det är först på sista dagen, när jag bestämmer mig för att utforska de kvarblivna stenbitarna som dom stolt kallar för "den gamla stadsmuren" - stenbitar som jag tidigare fnyst åt - som jag hittar kärnan. Det är mer än stenbitar. Jag får uppleva en fascinerande resa i historien när jag promenerar längs, vad som visar sig vara, en ganska intakt mur. Massor med intressanta faktaskyltar och plaketter som berättar om stadens stolta historia. Jag avrundar min historiska vandring genom ett par vackra parker och hittar en urtrevlig pub där det är lokalderby i dart. Southampton har verkligen något att vårda och vara stolta över.

Ganska rund under fötterna vandrar jag hem till Polygon Villas för en djup sömn efter en lyckad dag. Men innan jag somnar ser jag till att dörren är ordentligt låst så att jag inte ska behöva uppleva samma sak som natten före, när jag vaknade upp vid fyratiden på morgonen av att det stod en halvnaken karl i rummet. Jag säger åt honom att han ska gå ut ur mitt rum, jag till och med öppnar dörren åt honom. Sömndrucken frågar han om jag - jag! - är i rätt rum. När det går upp för honom vad han är ute på för äventyr lommar han skamset ut. Tack gode för det.

Med Southampton som bas tågluffar jag lite försiktigt på sydkusten. Kommer till Brighton, detta "London by the sea". Härligt att vara tillbaks. Stan är nästan som jag minns den. Vänlig, solig och vacker. Noterar att West Pier fortfarande ser ut som ett skrotupplag, medan Palace Pier ståtar nymålad och fräsch. Och Royal Pavilion är färdigrenoverad.

Det är en härlig känsla att gå längs strandpromenaden och nosa på det osmakliga, men av någon anledning charmiga, engelska strandlivet. Teserveringar, krimskrams, spelhallar, en och annan utställning, och Brighton rock, deras polkagrisar. Och att promenera i folkvimlet på Palace Pier och lyssna på pirens egna radio som spelar gamla hits. I strålande sol.

När jag ska ta mig tillbaks till Southampton från Brighton upplyser man mig om att det är linjearbeten längs kustbanan. Får en hastig beskrivning av en omväg som nästan verkar föra mig upp till London igen. Vid ett tågbyte efter någon timme får jag höra att det står ett tåg inne som ska till Southampton - tvärs emot vad jag ska efter min nya resplan - och jag hoppar på det. Blir måttligt imponerad när tåget stannar till i Hove, fem minuter från Brighton, och sedan tar kustbanan hela vägen hem. Tänker att bara inte tåget blir stående någonstans bara för att ingen har berättat för lokföraren att det är linjearbete på sträckan.

Pool och Waymouth

Efter Southampton förlägger jag min bas till Pool, varifrån färjan till Jersey ska gå. Bokar fyra nätter på Antelope Inn, ett gammalt anrikt hotell med stans ösigste pub.

Stan visar sig vara ett klipp. Inte speciellt stort centrum, men charmigt och vackert, och människorna är trevliga. Ja, kanske inte alla. När jag sitter en kväll på puben frågar killen bredvid mig - efter ett antal öl - bartendern om han vet var Steward Rd ligger. Han berättar att han har gjort ett jobb där på kvällen, men att han inte fick tillräckligt med dricks, så han stack iväg för att dricka öl istället. Och nu måste han tillbaks och hämta sina prylar, men vet inte var det ligger. Han får rådet att åka taxi.

Livet i Pool lunkar sin gilla gång. Frukost på förmiddagen, museum, öl, promenader, mera öl, middag, några öl och sen i koj. Hittade en indisk restaurang som inte serverade te - brott mot Imperiet! En restaurang hade adventsljusstakar i fönstret och svenska furubord som ägaren var mycket stolt över. Gör en utflykt till Weymouth, fantastiskt vacker stad. Påminner lite om Brighton. Men bara lite.

Efter några dagar i Pool börjar jag känna igen folk, och folk verkar känna igen mig. Det är då färjan seglar mot Jersey.

Jersey

Anländer till St Helier klockan sex en regnig och blåsig söndagsmorgon, efter en jobbig natt i vilstol på båten. Varför har inte barn en avstängningsknapp? Promenerar till Marina Hotel på Havre des Pas. Lyckas sparka upp en rufsig och sömndrucken personal och inser att jag är för tidig för allt. Ber att få ställa in väskan och återkomma senare, något som han tacksamt accepterar och somnar om.

Fördriver morgonen med att leta efter någonstans att få frukost. Kryssar genom de ganska pittoreska kvarteren och studerar havet. Jag förstår att på Jersey har man inte så tidiga vanor, speciellt inte på en söndag mitt i en långhelg. Lyckas i alla fall få tag på ett par flaskor juice, ett paket tuggummi och gårdagens lokaltidning, så livet känns ganska bra ändå.

Efter ett par timmar kommer jag tillbaks till hotellet och får möta hotellets vackra, men ack så energiska och pratiga, receptionist. Förresten, hon är säkert receptionschef. Minst. Hon säger att jag kan få mitt rum på en gång om jag vill - och om jag vill. Och att jag kan få frukost också, trots att man inte har öppnat matsalen än. Tar tacksamt emot vad jag får och konfronteras med en förvånad, men inte lika rufsig, personal igen. Men frukosten är riklig och god. Någon timmes vila, en dusch, och sen bär det ut på stan.

Eva kom till Jersey dagen innan. Hon tog den bekväma vägen med charter från Sverige och buss till hotellet. Börjar med att gå förbi hennes hotell och kolla om hon är hemma. Icke. Jag lämnar ett meddelande som, visar det sig, kommer att hänga på hennes nyckelkrok under hela min vistelse på Jersey. Kom ihåg att alltid fråga i receptionen om du har fått något meddelande om du är på Jersey.

Ger mig ut på stadens gator och torg. Och St Helier är inte vad jag hade förväntat mig. Jag har grannön Gurnseys huvudstad St Peter Port i gott minne, och har förväntat mig något liknande. Trånga, krokiga gränder och gator. Pittoreska hus och en trevlig strandpromenad. St Helier har inte många av dessa kvaliteter. Och dessutom så regnar det och är söndag. Hittar i alla fall ett litet fik på en bakgata där jag kan få "cream tea" - scones, sylt, grädde och te. Trots allt rätt besviken vandrar jag hem. I regnet.

Den energiska receptionisten möter mig i dörren och frågar och frågar och pratar och pratar. Vad tyckte jag om St Helier och Jersey? Ger lite undvikande svar, att jag bara har varit här några timmar än, att jag hade väntat mig något liknande St Peter Port, att jag har haft en jobbig resa, att det regnar o s v.

Träffar Eva på kvällen. Vi tar oss ner på stan och äter en god middag på en italiensk sylta. Fullsatt, virrig kypare - men med charm, lång väntan på maten. Men maten, sällskapet och vinet är gott.

I ganska arla morgonstund beger vi oss ner på stan. Den här gången för att hämta ut hyrbilen. Tre dagars korsande fram och tillbaks på öns smala vägar, beundrandes natur och kultur, städer och byar, gör att Jersey får upprättelse efter den regniga söndagen. Ön är vacker. Det bara är så.

Diskussionernas vågor går tidvis höga. Om tidvatten. Om te kontra kaffe (?). Om längden på vågbrytaren vid Fliquet Bay. Om väderstreck efter labyrintiska vägavsnitt i lummig grönska. Och om kor som kläs i rock när det regnar. Vi blir nästan uppspelta när det börjar regna en dag. Här ska ut och jagas påklädda kor. Allt vi hittar är dessvärre en häst. Ståtlig i sin stiliga bruna rock. Vi räknar gångerna vi passerar Gorey och Corbiére Lighthouse. Det blir bara så när man turistar på en liten ö.

London

Efter fyra dagar på grönbete tar båten mig tillbaks till England, och färden går vidare till London. Kommer till Waterloo Station vid åtta på kvällen, och har bara två stopp på tunnelbanan tills jag är på Piccadilly Circus, där Regent Palace hyr ut enkelrum för det facila priset av £33 utan faciliteter. När jag ska gå ner till Waterloos tunnelbana möts jag av vakter och skyltar som säger att stationen är avstängd. Ännu en övergiven väska i Londons stolta tunnelbanesystem. Lokaltåg till Charing Cross och tunnelbana. Att dom orkar.

Senare på kvällen irrar jag runt i Soho och insuper den syndiga atmosfären. Blir givetvis antastad av lättfotad flicka. Hennes sätt att fråga om jag är intresserad av tjänster mot betalning låter så genuint brittiskt. Hon kunde lika gärna ha frågat om jag ville ha en kopp te.

Fredagen ägnas åt timmar av promenerande på stadens gator och torg och vila i parker. På kvällen är pubarna överfulla av rusiga ungdomar, och på gatorna får man kryssa sig fram mellan allsköns människor. Blir plötsligt ganska trött och ger upp. Kanske är det någon bra film på TVn. Och jag ska ju flyga hem imorgon. Undrar om London Underground kommer att ta mig till Heathrow utan problem.

Peter Fristedt, 1993

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor