Dominikanska Republiken, 1997

Kort historisk odyssé

Det var här på ön Hispaniola - som Dominikanska Republiken delar med Haiti - Columbus landade 1492. Med skeppen Niña, Pinta och Santa Maria skulle han på uppdrag av den spanska kronan söka en säker väg till Indien. Idag vet vi alla att han gjorde en klassisk felnavigering, eller kanske felbedömning av världen, och skapade språkproblem för oss, med indianer och indier (eller på engelska, I met this Indian chap yesterday. You don't say? From which continent?).

Fram till 1620 var det uppåt för spanjorerna och ön frodades. Där fanns silver och guld, det gick bra att odla jorden. Santo Domingo (grundad 1502) var huvudstad och administrativt centrum i den nya världen, med vicekung och biskop och allt. För Taínosindianerna gick det sämre. Av de 300.000 eller fler som bebodde ön när Columbus steg iland, fanns bara ett 500-tal kvar i liv 40 år senare. På inrådan av prästen Bartolomé de las Casas började man importera slavar från Väst Afrika. En 30.000 afrikaner blev det till slut.

Dominikanska Republiken har varit ockuperat av Haiti och USA. Landet har bollats mellan Frankrike och Spanien. Sir Frances Drake skövlade Santo Domingo. Man har haft uppror och inbördeskrig. Den siste (får vi hoppas) diktatorn, Trujillo (1939 till 1961), köpte stridsvagnar från Sverige ("Stridsvagnarna hade en beväpning och bepansring som gjorde dem olämpliga för 'riktigt' krig". DN 970421). Han erbjöd sina tjänster till herrar Hitler, Franco och Mussolini. Men nu satsar man stenhårt på demokrati efter många stormiga och oroliga val. En fri press underlättar men analfabetismen (23 % 1983) är givetvis ett problem.

Jordbruk (40 % av landet består av odlad mark), gruvdrift och turism är det som drar in pengar. Främsta handelspartner är icke så förvånande USA som också lade under sig några gruvor när man ockuperade landet 1916-1924. Ön har en jämn temperatur på cirka 30°C året runt. Luftfuktigheten ligger på mellan 70 och 90 %. Skönt...! I vattnet är det någonstans mellan 25 och 30°C. Passar till och med en badkruka som mig.

Turisten anländer och upplever

Så hur känner då en turist när han dimper ner i detta paradis efter en 24 timmars resa?

Överallt merenguemusik, gungande höfter, tutande biltutor, mopedister med dödsförakt, rom rom rom, en kall pilsner kanske - ska bara ta ut glasen ur frysen. Tar en till. Och titta! Där ÄR en val. Och fanken vad jag bränner mig i solen, tror jag sover en dag eller två. Stiger jag upp snurrar det bara och jag är mer förvirrad än vanligt. Hej och hå och en flaska rom till. Mycket Cuba, lite libre. Jag skulle vilja köpa sololja. Vilken skyddsfaktor? Den där med faktor 45 blir nog bra. Lätt hysteriskt.

Dominikanska Republiken har en ganska spännande natur, även om den också förvirrar ibland. Hoppsan! Nu är jag i Frankrike, nej nu är jag i Australien, eller vänta, det här påminner om en gammal öststat. Nej nu ser jag, du lurades bara, det är ju Afrika. Ruskigt grön ö. Regnskog och vanlig skog. Till och med kaktusöknen verkar grön. Med lite röda blommor. Växer så det knakar. Om någon svälter här har han blivit bortkörd från sin jordplätt. Eller gett sig in till staden. Finns det några farliga djur här? Bara krokodilerna. Och så Atlantens varma och klara vatten. Och Karibiska havets varma och klara vatten. Lätt splittrat.

Vi hälsade på kamraten och hans familj. Det kändes bra. Att bli mött på flygplatsen, att sjunka ner på balkongen med en kall pilsner efter resan. Efter någon dags acklimatisering far vi i bil norrut till Samaná. Det ska badas och latas och vi ska ut på valsafari. När vi checkar in på hotellet förser man oss med ett litet plastarmband i klar blå färg. Det är nyckeln till allt på hotellet. Från handduken vid poolen till drinken i baren. Allt inklusive. Känns nästan som man har hamnat på sjukhus. Men jag inser snart det praktiska i att lägga upp armen (inte bokstavligen) på bardisken och matas med Cuba Libre.

Valar är lite udda. Påminner en del om ålar. Till exempel att vissa simmar upp till 5.000 kilometer till Dominikanska Republiken för att leka eller föda av sig. Och sen tillbaks samma väg. Vi åker ut på en halvdagsutflykt för att titta på puckelvalar och ser faktiskt några pucklar. Vår ciceron - amerikanskan Kim Beddal - berättar livligt och pedagogiskt om vad som sker under vattenytan. "Det är som en gigantisk 'singles-bar'. Dom simmar runt och lattjar lite tills dom hittar någon att gå till sängs med. Och dom som inte hittar någon partner partajjar och sjunger."

Efter ett par dagar i Samanáparadiset tar vi oss tillbaks till huvudstaden Santo Domingo. Hur mycket vi än åker eller går omkring får vi inte något riktigt grepp om staden. Det är inte lätt att hitta. Men det är ganska praktiskt ändå. Vik av söderut tills du kommer till vattnet. Sen är det bara att välja höger eller vänster. Tar det jättelång tid innan du når vattnet har du missat det här med väderstrecken. Vi går runt i den gamla staden. Det är mycket som är "den första si-och-så i den nya världen". Till exempel den första stenlagda gatan - Calle las Damas - där Maria de Toledo kunde ses promenera fram och tillbaks väntandes på sin man Diego Colón (ja, här heter dom inte Columbus utan Colón och detta var en av sönerna). Vi tittade in i deras hem också och hade problem att övertyga guiden att vi förstod vad hon sa, att det inte låg i vår natur med spontana utrop och häpna munnar. Och ja, vi förstår att bänken är gjord i mahogny. Överallt mahogny. Mahognystol, mahognybord, mahognyskåp, mahognysäng. Klart pampigt, familjen Colóns hus. Med utsikt åt ena hållet mot floden Rio Ozama och åt andra hållet mot torget med det underbara smeknamnet "solbrända torget".

Dags för utflykt igen! Den här gången körs vi österut. Vi ska till Isla Saona på ännu en allt-inklusive-utflykt. Om bilresan tog tre timmar till hamnen där vi skulle vidare med båt, kan jag ge mig katten på att chauffören tutade i två timmar. Direkt från bilen kliver vi ombord på en liten snabbgående båt som i hyperfart kör oss via ett mangroveträsk till ön. Sol, bad, sova. Rom rom rom. Mat. Rom rom rom. Återfärd med en riktigt hippiebåt och dunkande reggae och merenguemusik och mer rom. Gosh vilken tur. Fullständigt sönderbränd, fullständigt slut.

Nästa del av ön som ska erövras är den västra. Kör genom ett fantastiskt landskap som pendlar mellan berg och dal, kust och öken, små städer och ödslig landsbygd. I Barahona slår vi läger. Två nätter och två hotell. Vi upptäcker på morgonen efter första natten att det blir billigare att ta in på det förstklassiga allt-inklusive-hotellet istället för att bo på det enklare och äta på stans krogar. På vägen till Barahona stannar vi till i den lilla staden Najayo där lokalbefolkningen på helgerna kan ses resa sig upp från barstolen och promenera ut i vattnet för att fortsätta att dricka. Sin medhavda drink, alltså.

Dominikanska Republiken är ett varmt, hysteriskt och vänligt land som ligger väldigt väldigt långt bort. Merenguemusiken spelar en central roll i de dominikanska liven. Hör rytmen, gunga på höften. Bjud gärna upp på gatan. Andra njutningsmedel är rommen och cigarrerna, cigarrer som till och med lär ska klå kubanernas mästerverk. Men det är en otäck känsla att tycka att fransmännen på Charles de Gaulle är under av effektivitet på hemresan.

Turisten bekantar sig med Air France och beklagar detta

Försenat från Arlanda. Inga besked. Gott om tid på Charles de Gaulle i Paris. Passkontroll. Passkontroll. Passkontroll. Försenat från CdG. Inga besked. Flygvärdinnan beklagar vårt öde att vi sitter i apklassen och inte kan få en konjak till kaffet. Inte ens om vi betalar. Inte ens om vi mutar. Inte ens om vi köper en liter. Ingen konjak i apklassen. Men hon sticker åt oss några flaskor vin i smyg. Toppen. Fram med destilleringsapparaten! Försenat från mellanlandningen på St Martin. Inga besked. Försenad hemfärd från Santo Domingo. Inga besked. Flyger schimpansklass. Välj mellan kött och fisk. Obegränsat med konjak till kaffet. Försenade till CdG. Möts av representant som har både mens och migrän och har haft ett äktenskapsgräl på morgonen. Gott om tid på CdG. Passkontroll. Passkontroll. Passkontroll. Försenade till Arlanda. Inga besked.

Och jag antar att det är på order av president Chirac att alla engelska besked på flygningarna ska vara obegripliga i uttal och framförande. Vive la Republik!

Varmt tack till Micke och Cecilia! Er gästfrihet saknar gränser!

Peter Fristedt, 1997

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor