Danmark, 1992

Hundestedt

Hundestedt verkar vara en ganska sömning liten håla. Det mest framträdande - i och för sig förutom de två färjelinjerna härifrån - är en huvudgata som är enkelriktad. Jag tog en kort promenad och fick förnimmelsen av en sommarstad i dvala, trots att solen har skinit hela dagen och sommaren verkar vara här.

Hundestedts Kro och Hotel har anor från 1879. Den ursprungliga byggnaden går i vinkel och har en härligt, somrig, senapsgul färg och rött tegeltak. De nya tillbyggnaderna bär kännetecken av något miljonprogram med sin trista, gula, standardiserade räta vinklar.

Inne i restaurangen är det många prång och tung, grön färg på väggar och golv. Det passar utmärkt tillsammans med de mörka träpanelerna. Ute finns en stor utomhus servering där en halvliter av det bästa ölet betingar ett pris av DKK 25.00. Men var är alla människor? Nu sitter jag ensam här ute. Men jag kan tänka mig att helgerna är livliga vid bra väder, när dansken minglar sig med turisten.

Holbaek

Resan har gått från Hundested till Holbaek. En kort dagsetapp i strålande solsken på en sex mil. Danmark är inte stort! Började resan med en typisk dansk färjeöverfart över Isefjords inlopp. Sedan på omväxlande små och stora vägar letade jag mig nedåt. Hotellet, Strandparken, är bra och ligger ganska bedårande vid Isefjordens strand. Ett stort grönområde och lugnt och fint.

En fantastisk upplevelse var när jag tog en promenad i parken och hörde plötsligt en ensam saxofon ljuda bland träden. Först trodde jag att det var någon av de solbadande som hade en bandspelare eller radio. Jag sökte mig närmare ljudet och ser en yngling i fransiga shorts och långt hår, alldeles ensam stå och blåsa ut sin musik. Han spelade bra, och det var något vemodigt över det. Känslan var stark. Det påminner mig osökt om Uganda, där jag gick längs en katolsk kyrka, och i ett av annexen var det någon som övade på ett piano. Ingenting förutom musiken och naturen. En musik som inte ska vara där, det skär sig, men är samtidigt så underbart.

Jag fick en annan förnimmelse av Afrika i Hundested, när jag skulle köpa tandborste och tandkräm (saker som jag så förargligt hade lämnat efter mig efter första stoppet i Sverige). Det var en förnimmelse av Afrika, dock utan dofter, damm, och så mycket renare. Men ändå. Vitmålade hus, en ganska torr gräsmatta, och en stenlagd gång. Mer behövs inte för att man ska känna Afrika. Det var varmt, solen gassade, och jag var på väg mot en duka någonstans i Kenya. Det som saknades var människorna. I Afrika är det alltid ett folkmyller. Det är människor som väntar, människor som går, människor som springer, människor som bara står och pratar... Det är alltid människor.

Jag gick mig ut i afton på staden för att få en matbit. Hittade en ganska simpel italiensk sylta, men servitrisen hade ett så underbart leende. Beställde in en pepparstek och en öl. Pepparsteken smakade mycket bra, men vad dom hade gjort med potatisen skulle jag vilja veta. Eller vid närmare eftertanke, det skulle jag nog inte...

När jag satt där och avnjöt mitt kaffe kommer det ut en kille i trettioårsåldern från puben intill. Det är i och för sig lyteskomik, men han hade någon form av handikapp som gjorde att han gick som Mel Brooks skulle ha gjort en underbar parodi på Hitler eller en SS-soldat. Han tog verkligen ut stegen, hedersvakten vid Leninmausoleet; släng er i väggen. Han gick ostadigt, antagligen ganska berusad. Han måttar in stegen mot en liten röd Ford Fiesta, lutar sig mot motorhuven, gräver i bögslungan, och fiskar - till min fasa - upp ett par bilnycklar. Han sätter sig i bilen (går in från passagerarsidan, lämnar bögslungan på motorhuven, kommer på bögslungan), och startar bilen! Jag tänker att hur ska han kunna köra bil med dom ryckningarna och okontrollerade gång! Gud ske lov backar han bara undan bilen till en bättre parkeringsplats. Efter väl förrättat värv marscherar han så in till puben igen för mera öl.

Det är en sak som slår en när man reser i Danmark. Den ofantliga mängd öl som dom dricker. Var och varannan går omkring, eller sitter, med en Hof eller Grøn. Uteserveringarna säljer som aldrig förr. När jag tog en promenad i Hundstaed gick jag förbi en trädgård, där det satt en kille och tjej. Det var som Andy Capp och hans Flo i dansk tappning. Dom hade till och med ett duvslag. Båda såg ganska håglösa och slitna ut. Man behöver bara gå några meter i vilken dansk stad som helst för att hitta någon eller några som sitter ganska håglöst med en bajer i näven. Även direkt på morgonen. Just nu när jag sitter på hotellets veranda och blickar ut över strandpromenaden på kvällen, kommer det förbi tre småtjejer med varsin öl i näven. Promenerande i ganska rask takt, drickandes i ganska rask takt. Jag såg nere på stan tidigare i kväll några barn, kanske tio till tolv år, inte med öl, men med cigaretter och det där håglösa uttrycket. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om dom var på väg för att dricka öl...

Peter Fristedt, 1992

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor