Costa del Sol, 1998

Klockan ett på natten ringer telefonen. Tänker, bara det inte är en fyllskalle som ska önska god jul eller prata av sig en stund. Jag ska ju upp om bara några timmar.

- Ja, hej! Det är Martin och jag ringer från Fritidsresor. Vi har tekniska problem med planet, så det går 12.30 istället för 06.55. Du ska vara på Arlanda 10.30.

- Mummel, mummel, det var ju skönt, får jag ur mig.

- Ja, du kan ställa fram väckarklockan och ta sovmorgon, säger han glatt.

Jag ställer fram väckarklockan till nio och när jag vaknar ser jag att jag har kladdat ner "10.30 > 12.30" på en lapp. Skönt, jag drömde inte.

Kvart över ett lyfter planet, en Trident influgen från Stansted, England. Flygvärdinnan säger att "det här är det snabbaste planet som finns" (nåja) och det tar oss till Malaga på 3,45. Inte så tokigt. På planet gullar dom med oss så det står härliga till (vi är ju sex timmar försenade).

- Och alldeles snart kommer vi att servera en varm måltid. Före den går vi runt med vagnen, och där kan ni köpa någonting att dricka, en aperitif, något gott till maten, och kanske något gott till kaffet. (Lite busigt med all sprit vi kan köpa!)
Visst, jag tar en flaska rött och en cognac. När den varma maten serveras blir jag lite förvånad över att det står en burk yoghurt på brickan. Tänker att det är väl en kulinarisk sensation som förestår. Men sen ser jag en bytta marmelad och när jag öppnar den varma lådan ser jag en omelett. Vi får frukost en si så där 14.30! Och då kommer förvånad purserröst i högtalarna som säger att han är lika förvånad som vi över frukosten. Men det var gott. Först frukost, sen bulle med herrgårdsost och ett glas rött och som avslutning kaffe och cognac och chokladbit. Inte illa.

Vi dimper ner med spridda applåder på Malagas flygplats. Skylten med "fasten seatbelts" har inte hunnit släckas innan den första mobiltelefonen ringer och folk kastar sig ut i gångarna. Flygvärdinnan suckar att "så här är det varje gång, att inte folk fattar att kapten kanske måste bromsa". Vi tågar av planen ackompanjerade av pip från nallar som ystert meddelar husse att det finns meddelanden att hämta i Sverige.

Det verkar som om planet har parkerat någonstans på bakgården av flygplatsen. Det är en duktigt promenad innan vi når fram till en trött passkontrollant. Svenska pass vinkar han bara förbi, men jag tror det var ett finskt pass han satte en stämpel i. Märkligt.

Busstransfer in till hotellet i Benalmadena. Incheckningen på El Dorado går bra. Är raskt uppe på rummet och konstaterar att det inte finns någon tvål men väl ett pentry. Eftersom jag inte kan tvätta mig med ett pentry ger jag mig ut på stan på tvåljakt. Går en kvart åt öster utan framgång. Går en halvtimme åt väster och hittar en liten butik som har öppet.

Efter vad jag förstår är det i princip en dag på året när allt är stängt - juldagen. Men det verkar lite konstigt. Slinker in på en (engelsk) bar och beställer in en pint Marsten. Madam, som är från Lancaster i England (haft baren i sju år), säger att spanjorerna firar inte jul som vi (det vill säga vi lite mer civiliserade?) utan den stora högtiden är av någon anledning den sjätte januari. Hennes utsago går stick i stäv med bussvärdinnan och den fåniga julskyltningen. Men pilsnern är god och hon gissar att jag kommer från Irland (!) så det känns ganska bra ändå.

Tar vägen förbi hotellet för att lämpa av tvålen och möter på skum trottoar en träningsoverallklädd man som oblygt frågar "Har'u sett nå't?".

- Sett vaddå? frågar jag och inser att det är en främling från flyget som jag inte pratat med.

- Ja, vad som helst, var man kan handla.

Med ett fast grepp om min tvål pekar jag på den västra vägen. Stöter ihop med knickedicken några dagar senare. Han har fortfarande samma overall på sig. Praktiskt plagg.

För det mesta - och på juldagen i synnerhet - är restaurangerna i stort sett tomma. Som en förbipasserande uttryckte det, "det är två personer i restaurangen, och då har jag räknat med serveringen". Dagarna har sin gilla gång. Sover till en åtta nio. Tar en promenad och frukost infaller vid tio. Sen lite slappa och ut någon gång före tolv. Gå, promenera, gå i några timmar. Fika, snacks, gå, promenera, gå (jag har skavsår på trampdynorna!). Sen hem vid fem, vila ett par timmar och sen ut och dricka kaffe och brandy. Och så mat och dryck.

Jag ställer inte så höga krav på min semester. Temperatur (förvisso inte helt lyckat med Costa del Sol i december), en schysst strandpromenad och drägligt med barer och restauranger och ett ställe som säljer Herald Tribune. Det är ett bra ställe det här!

På den första riktiga semesterdagen tänkte jag ta mig till tågstationen för att kolla lite tågtider. Hamnade i Torremolinos (grannstan) istället. Nu har jag köpt en karta som är ordentligt nerpackad (annars kan jag lockas att ta fram den!). Upptäckte då den trevliga strandpromenaden, välordnad och fin.

Det är fascinerande att sitta någonstans längs strandpromenaden och titta på folk. Alla, verkligen alla, typer är representerade. Allt från knappt halvklädda till fullständigt påpälsade, från nedklädda till uppklädda i päls och kostym.

För enkelhetens skull brukar jag avsluta mina irrfärder kring den spanska solkusten på hotellets "nattklubb" (som för övrigt drivs av Judy, Sheela och tysken Peter). Helt enkelt för att det är så nära hem till bingen. Och för att den är så brittiskt. Skulle lika gärna kunnat vara i Blackpool eller Southampton eller någon annan kuststad.

De första två kvällarna var det karaeoke och det slog mig hur bra gästerna sjöng. Som om Essex Blandade Manskör skulle ha varit på gemensam badsemester. Sen har vi Cliff och Dolores som sjunger country 'n' western och andra trallvänliga stycken ett par kvällar. Och det är så patetiskt. Inte ens speciellt bra trots den lysande kritiken de fått i den lokala nöjesguiden. Men likväl sitter jag där och suger på min pint lager. Och så drar dom till med någonting av Status Quo och säger att alla som inte dansar därmed deklarerar att de är över 35. Jag sitter kvar och ser på när femtioåringarna dansar. 35+ suger på sin pilsner. Men det är lite fascinerande att se den oerhörda respons Cliff och Dolores får. Cliff frågar om det finns några från Hartlepool och han får ett rungande svar. Hartlepool är känt för att man hängde en apa på torget. Man var övertygade att den var Napoleons spioner [läs mer!]. Och det känns lite skrämmande att tycka att det är ganska OK på El Dorados medelåldersklubb istället för att vara ute och busa på stan...

Vid baren träffar jag en pensionerad engelsman från Hull som har bott på kusten ett tiotal år. Han förvånar mig genom att börja slänga sig med norska när han hör att jag är från Sverige. Visar sig att han var på en norsk båt direkt efter kriget som fjortonåring. Som ende engelsman var han tvungen att lära sig norska för att göra sig förstådd. Dom körde mest pappersmassa från Örnsköldsvik till Bergen. Han talade sig varm för norska specialiteter som fiskkorv med mos och senap (oh, that was a treat for a boy coming from England!). Det som var så imponerande var att han inte hade varit i Skandinavien sedan han mönstrade av efter ett år, och han var gift med en engelska, men fortfarande kunde prata hyfsad norska.

En kväll när jag är på väg till en aperitif möts jag av ett medelålders par. Kvinnan gör grimaser med mun och hela ansiktet och ser allmänt löjlig ut. Honom ser jag knappt. Tänker att det är väl en av de lokala knäppgökarna som är ute och vädras. Så jag ler för att visa att jag är vänligt inställd. Hinner kanske fem meter innan de argt börjar gasta "stopp" på engelska och spanska. Hinner gå ett par steg innan jag förstår att det är jag som ska stanna. Tänker vad nu då, log jag elakt, ska det bli bråk? Så jag går tillbaks och tanten ser lite frågande ut.

- Är det inte Big John? Du ser på pricken ut som Big John, visst gör han, älskling?

Jag säger att jag heter Peter, och ser på henne att hon tvivlar. Den där Big John är antingen en riktig skämtare eller så vill han inte känna henne - var deras senaste möte pinsamt?

- Du får ursäkta, men du är på pricken lik Big John från [vad det nu var för ställe].

Motvilligt accepterar hon att jag inte är Big John. Vad hade hänt om jag sa att jag hette John men brukade kallas för "Little John"? Retar mig att jag inte hade sinnesnärvaro att säga så.

Intar middag i en restaurang inhyst i en ganska konstig "arabromantisk byggnad". Stek i kanelsås! Så förtvivlat gott! En antydan av kanel i den gräddiga såsen. Min kamrat Charlie lärde mig att slänga i lite kanel i pastasåsen. Varför stanna vid pastan? Snett emot mig sitter ett ganska svalt - holländskt, tror jag - par. Restaurangen kör lokalradio och då ser jag fötterna! Det som ser helt lugnt ut på ytan kan jazza utav hvete under bordet!

Blir lite stressad när jag bläddrar i en lokaltidning och ser en snöflinga på väderkartan - inte långt från där jag befinner mig. Nog för att det bitvis är kallt, mycket kallt, men snö! Och sen blir jag nästan gråtfärdig när jag ser det lokala engelskspråkiga bladet med krigsrubriken "Snow Time in Malaga". Gud ske lov att det handlade om en välgörenhetspamp och före detta offentlig person som hade åkt fast med fingrarna djupt i kokainburken. I Sierra Nevada planerar dom i alla fall att öppna flera pister eftersom det snöar ordentligt hör jag på radion. Det är så det ska vara! Snön ska vara "där den gör nytta" - i pisterna. Resten av världen ska ha många plusgrader (nåja). Andra natten på hotellet hittade jag extrafilten. Tredje dagen vågade jag koppla in värmeelementet (men bara när jag är vaken och på rummet). Fjärde dagen köpte jag ett par luddiga filttofflor. Det regnar och regnar flera dagar och jag är glad över att jag tog med mig kofta och regnjacka. Men i ärlighetens namn ska jag säga att jag hade shorts en dag, fast då tittade folk lite konstigt på mig, så det slutade jag med. Har inte druckit en enda bunke Sangria - det är för kallt för det. Men kaffe och lokal brandy dricker jag lite när som helst. Gillar när dom helt obekymrat häller upp en så där femton centiliter direkt vid bordet.

Jag är i gott sällskap på Costa del Lluvia (regn). Den tyske förbundskanslern har tagit med sig dotter, fru och svärmor till Marbella läser jag i det lokala bladet. Journalisten var lite ledsen över att herr Schröder inte gav någon intervju vid ankomsten utan "smusslades ut bakvägen". Men, konstaterar tidningen, "kanslern kommer att prata med en journalist får vi hoppas - hans 19 år yngre fru".

Man ska inte raljera över syftningsfel och felstavningar (jo! jo!) men när jag såg skylten "30 % off on kids" tänkte jag att hur billiga barn någonsin blir är jag skeptisk till slika varelser. Det visade sig handla om barnkläder.

Vad skriver då guideböckerna? Vi börjar med Nagels resehandbok från 1954.

Torremolinos - "Dess klimat och utsökta läge har uppmuntrat myndigheterna att här anlägga en hel rad moderna sportplatser; golfbanor, skjutbanor för lerduveskytte, tennisplaner etc. Badstranden är omkring nio kilometer lång och ovanligt vacker. En härlig plats både sommar och vinter."

Fuengirola - "Liten badort med bra plage, fem kilometer lång. Direkt tågförbindelse med Malága via Torremolinos. I närheten ett moriskt slott."

Det var det närmaste de kom Benalmadena som ligger mellan Torremolinos och Fuengirola. Platsen var uppenbarligen inte påtänkt 1954. Men det är ganska kul att läsa det inledande kapitlet om Spanien, till exempel "Efter Tysklands sammanbrott proklamerade emellertid Franco en strikt neutralitet. 1947 antogs en ny författning, där Spanien förklaras vara en kristen, social monarki, som tills vidare styrs av en statschef (caudillo). Möjligen kan detta tolkas som en förberedelse till monarkins återinförande, men inga tecken tyder ännu på att en systemförändring är aktuell i Spanien."

Min andra handbok, Spanien - Reseskildring, av italienaren Edmondo de Amicis som skildrar hans rundresa i Spanien 1872, nämner Malaga, som kan sägas vara huvudstaden på Costa del Sol, i ett mycket, mycket, kort kapitel. Han har inte mycket till övers för staden och skriver "Stadens inre har intet anmärkningsvärdt att bjuda på. Förutom den nya stadsdelen, som upptager ett af havet fordom inkräktadt område och är bygd med moderna breda, raka gator och stora släta hus, består hela staden af en labyrint af små krokiga gator och en hopgyttring af färglösa hus utan patios och utan skönhet." Edmondo de Amicis avslutar kapitlet med "Jag var ännu i Malaga och dock flögo mina tankar till Granada, " (som var hans nästa anhalt) " till Alhambras och Generalifes trädgårdar. Några timmar efter middagen reste jag och sanningen att säga var det den enda stad i Spanien, som jag lemnade utan en saknadens suck. I stället för att vid tågets afgång vända mig och skicka min afskedshelsning, som jag gjort med alla dess systrar, mumlade jag för mig sjelf de verser, som Giovanni Prati sjöng till Granadas lof, då hertigen af Aosta reste till Spanien: "Ej mera Granada ensam är, På sina stumma klippor, Ty sköna hymner flyga der, Från morers veka zittror"."

Eftersom boken är från 1870-talet blir den lite högtravande emellanåt, men i stort kan jag hålla med honom. Malaga var inte mycket att se. Gick runt ett par timmar. Klättrade upp till toppen av den gamla fästningen eller slottet Castillio de Gibralforo (130 meter över havet). Halvvägs upp till 1200 talsbygget säger en amerikan glatt "keep on, you'll make it to the top". Jävla amerikaner - men det kändes faktiskt ganska uppmuntrande. När man kommit upp har man förvisso en bra utsikt över staden.

Peter Fristedt, 1998

Fler resebrev I fotoalbument finns en del bilder från olika resor